Fåren och getterna - om Domssöndagen

 I Matteus 25 möter oss flera liknelser som berör tidens slut. Liknelsen om de tio jungfrurna, liknelsen om talenterna och liknelsen om fåren och getterna. Som ofta i Jesu liknelser vill han lyfta fram en grundläggande poäng. Här är huvudpoängen att det finns ett för sent, att Gud en dag genom Jesus Kristus kommer att hålla bokslut för hela mänskligheten och hela världshistorien. Dom, som heter krisis på grekiska, betyder att skilja åt. Det är precis det liknelsen om fåren och getterna beskriver, ett sorterande. Risken finns alltid att tolka in för mycket i detaljerna. Samtidigt är ofta detaljerna viktiga och vi tenderar att läsa in våra egna föreställningar, utan att se hur detaljerna faktiskt omöjliggör vissa tolkningar.

Så är det med liknelsen om hur herden skiljer fåren från getterna (Matt 25:31-46). Det är nästan omöjligt att inte läsa in i texten att vi kommer att dömas i enlighet med vad vi åstadkommit i våra liv. Och det hade varit den givna tolkningen om det hade handlat om att herden skiljer de goda och skötsamma fåren från de stygga och oskötsamma fåren. Men får och getter är två olika arter. En get kan inte bli ett får genom att skärpa till sig. Inte heller blir ett får degraderad till get genom att missköta sig.

I Joh 3 kommer Nikodemus till Jesus om natten. Hans ärende är inte uttalat, men Jesus svarar honom ändå. Förmodligen ville Nikodemus ställa frågan på allas läppar vid den här tiden: "Vad ska jag göra för att vinna evigt liv?" Det är en fråga som figurerar på flera ställen i evangelierna. Säkert var Nikodemus erfarenhet att genom laglydnad gick det inte att nå rättfärdighet. Ingen kunde leva helt rätt, ingen var helt god. Detta är ju något som även Paulus konstaterar t.ex. i Rom 3. Det Jesus svarar honom är ungefär: "Nikodemus, du behöver bli född på nytt". Eller för att använda bilden från Matt 25: "Nikodemus, du är en get, du behöver bli född på nytt som får".

Skrift ska alltid tolkas med skrift, därför kan inte Jesus plötsligt i Matt 25 mena att på domens dag är vi helt utelämnade åt vad våra gärningar har åstadkommit. Vad blev det då av frälsningen? Läs gärna Rom 3 där Paulus är extra tydlig med hur Gud erbjuder en annan rättfärdighet, som inte lagen och gärningarna kan åstadkomma. Den åstadkoms av Jesu död på korset och räcks oss genom tron. 

Men hur kommer det sig då att man kan få intrycket i Matt 25 av att han dömer utifrån gärningarna? Det står ju att han sett de rättfärdigas godhet ("jag var hungrig och ni gav mig att äta" etc.) och att de som döms till "evigt straff" har misslyckats med så mycket av samma slag. Har inte de mest rättfärdiga även de misslyckats att vara goda emellanåt? Och några goda saker har väl även getterna gjort? Självklart. är det så.

Men när en människa tar emot frälsningen, frukterna av det Jesus gjorde på korset, genom dopet och tron, då ansluts hennes liv till den verklighet som säger att Jesus bar hennes synder på korset och dog för dem. Tänk er bilden att varje människa ändå har ett register i himlen över goda och onda gärningar. För den som kommer till himlens port med Jesu namn tecknat över sitt liv och registret öppnas, så saknas den delen där synderna skulle stått. Den delen är så att säga fastspikad på korset. Medan för den som inte tagit emot frälsningen står tyvärr synderna kvar och med synd kan man inte komma in i himlen, oavsett hur få eller små de är.

Det är därför bilden av att tvättas ren i Lammets blod är en så stark bild (Upp 7:14). Det handlar om en genomgripande förvandling, en renovering om du så vill. Att som get plötsligt se att man förvandlats till ett får. Är då detta en svår och lång process? Egentligen inte. Gud är inte snål med sin frälsning. Det står att han "vill att alla människor skall räddas och komma till insikt om sanningen" (1 Tim 2:4). Den ende som i Bibeln blir lovad paradiset är rövaren som hängde på korset bredvid Jesus. Han hade förmodligen mördat och gjort många hemska saker. Rövarna medger att de får vad de förtjänat. Hans fattiga bön är "Jesus, tänk på mig när du kommer med ditt rike" (Luk 23:42) Jesus svarar honom: "Redan idag ska du vara med mig i paradiset". Med en sådan Gud finns det hopp för oss alla.

Stilla veckans skeende

Lördag

Den som ger oss den första tidsangivelsen är Johannes i kap 12. Här berättas att Jesus sex dagar före påsk är hos syskonen Maria, Marta och Lasaros i Betania. Detta bör ha varit den 9:e i månaden Nisan. Påskhögtiden infaller den 15 Nisan. (I vårt tänk med påskdagarna var detta alltså lördagen före Palmsöndagen). Här har vi berättelsen om hur Maria smörjer Jesu fötter och torkar dem med sitt hår. Enligt Jesus förbereder hon honom för hans begravning.

Palmsöndag

Nästa dag, den 10 Nisan, fem dagar före påskhögtiden, rider Jesus in i Jerusalem på en åsna enligt Johannes. Härifrån är det sedan enklast att följa Markus berättelse från 11 kapitlet. Att Jesus rider in i Jerusalem på just den här dagen har stark symbolik. Det var fem dagar före påsken som husfadern skulle utvälja det felfria lammet av hankön som skulle offras som påskalamm. Här presenterar nu Fadern i himlen sitt lamm. Något som redan Johannes Döparen har kallat Jesus, ("Där är Guds lamm som tar bort världens synder", Joh 1:29) Påskalammen föddes upp i Betlehem några kilometer norr om Jerusalem. Vem som också föddes där vet vi ju. Händelsen knyter förstås också an till berättelsen om då Abraham skulle offra Isak i 1 Mos 22. Isak frågar då efter offret och Abraham profeterar att Gud nog ska utse offret. Det sker på Palmsöndagen då Jesus rider med riktning tempelberget, samma Moria berg som Abraham och Isak befann sig på c:a två tusen år tidigare.

Måndag

Nästa dag, den 11 Nisan, måndagen enligt vårt sätt att tänka, gick Jesus åter in i staden. Den här gången ser han ett fikonträd som inte bär frukt. Nu var det inte tid för fikon säger evangelierna. Nej fikon skördar man på hösten, men redan nu hade man kunnat hitta de kart på trädet som hade visat att det skulle bli fikon. Det är inte otroligt att detta fikonträd stod i närheten av Betfage, som ligger mellan Betania och Jerusalem, alldeles öster om Olivberget. Betfage betyder just fikonkartens hus. Den här episoden ger ett preludium till Jesu rensning av templet. Jesus kommer till templet för att se om det finns några tendenser till frukt i det judiska folket. Men det han finner är kommers och dekadens. Fikonträdet har en roll i syndafallsberättelsen i 1 Mos 3. Där försöker Adam och Eva skyla sin nakenhet med fikonlöv. Fikonträdet står här för ett mänskligt och ytligt försök att skyla synd och nakenhet. Gud gör i syndafallsberättelsen kläder åt människorna av skinn. Men för att få fram skinn krävs att någon annan sätter livet till. Det skydd Gud ger sker genom hans sons offer. Därför säger Paulus i Rom 13:14 "Ikläd er Herren Jesus".

Tisdag

I Mark 11:20 har det blivit en ny morgon, den 12 Nisan, tisdag i vårt tänk, och den här gången när de passerar fikonträdet, på sin väg från Betania, har det vissnat. Judarnas och för den delen mänsklighetens försök att bära frukt har vissnat. Nu finns bara Guds väg och hans rättfärdighet. Därför är Jesu uppmaning: Ni ska tro på Gud! Den här dagen berättar evangelisterna om fler händelser i Jerusalem. Översteprästerna och de skriftlärda ifrågasätter Jesu fullmakt. Jesus talar om sig själv i en liknelse som stenen som husbyggarna ratade. Fariséerna och Herodesanhängare försöker snärja honom med frågor om skatt till kejsaren. Saddukéerna får också sin chans med sina frågor om uppståndelsen. Alla får en sista chans att snärja honom.

Dagen avslutas med att lärjungarna och Jesus lämnar staden och sätter sig på Olivberget. Här kommer de att tala om tidens slut (Mark 13, Matt 24-25). I Jesu undervisning återkommer han till fikonträdet. När fikonträdet knoppas, då ska lärjungarna veta att hans återkomst närmar sig. De flesta bibeltolkare är överens om att fikonträdet är en bild för Israels folk. Idag lever vi i en tid då fikonträdet Israel åter knoppas, både som folk, som nation, materiellt och andligt då alltfler börjar upptäcka Jesus som Messias.

Onsdag

Enligt Markus kap 14 tillbringar Jesus denna dag, den 13 Nisan, i Betania. I Simon den spetälskes hus kommer en kvinna och smörjer hans hår. Berättelsen är snarlik den hos Johannes som placerar den några dagar tidigare och hos Maria, Marta och Lasaros. Det är förstås fullt möjligt att det är två separata händelser. Den här kvinnan kan ju ha inspirerats av Maria. Att hon smörjer Jesu huvud rymmer också symbolik. I gamla testamentet smordes kungar genom att olja hälldes över huvudet. Jesus ska snart dö med en skylt över sitt huvud där det står just "judarnas konung". Det är också den här dagen som Judas går iväg för att överlägga med Jesu fiender om att överlämna honom till dem.

Skärtorsdag

Den första dagen av det osyrade brödets högtid stundar(Mark 14:12). Till kvällen denna den 14 Nisan, skulle den 15 Nisan, påskdagen bryta in. Den nya dagen räknas ju från afton till afton. Denna kväll skulle påskmåltiden till minne av judarnas uttåg ur Egypten ätas. Jesus ber sina lärjungar göra iordning för påskmåltiden. Den lilla detaljen att de skulle följa en man som bar en vattenkruka ger oss intressant information. Bära vatten var kvinnogöra, därför kan det vara så att den här mannen tillhörde en grupp som kallades Esséer. Det var de som bodde i en klosterliknande miljö vid Döda havet och som skrev Dödahavsrullarna. De trodde starkt att Messias ankomst och yttersta dagen var nära. Därför hade de många efterföljare som levde ogifta i mindre kommuniteter lite varstans. Det är inte otroligt att Maria, Marta och Lasaros sympatiserade med Esséerna. Det var annars ovanligt att tre vuxna syskon skulle bo tillsammans ogifta. Mannen med vattenkrukan kan ha tillhört ett hushåll med Esséer. Sionberget, utanför dagens Sionport, var enligt traditionen Esséernas del av staden. Det är också där man av traditionen förlägger den övre sal där nu nattvarden instiftas. Mer om den påskmåltid där Jesus instiftar nattvarden en annan gång.

Långfredag

Den 15 Nisan, judarnas påskdag. Natten tillbringar Jesus vid diverse förhör och tidigt på morgonen hamnar han hos Pilatus. Här står att de judar som kom dit med Jesus inte följde med in eftersom de inte ville bli orena utan kunna äta påskmåltiden. En del bibelforskare menar att detta visar att Jesus korsfästes och dog den 14 Nisan, innan påskmåltiden skulle ätas. Likaså Johannes anger i sitt evangelium att Jesus döms och avrättas på påskens "förberedelsedag" (Joh 19:14). Dessa indikationer gör att man hamnar en hel dag fel. Den vanligaste lösningen bland bibelforskare är att Jesus och lärjungarna följde Esséernas kalender som låg en dag före t.ex. Fariséernas. Jesus dör alltså troligen denna eftermiddag på 15 Nisan enligt Essérna, men 14 Nisan enligt övriga. Att han dör den 14 Nisan enligt tempeljudendomen innebär att han dör, faktiskt precis vid den tid då påskalammen skulle slaktas i templet, vilket ger en stark symbolik. Hur som helst dör Jesus vid den högtid som firades till minne av då Israels folk kunde lämna slaveriet i Egypten. Hans död innebär hela mänsklighetens befrielse ur dödens slaveri. Analogin är tydlig.

Lördag

Jesus är i dödsriket, lärjungarna gömmer sig i chock, förtvivlan och rädsla för judarna. Petrus berättar i sitt första brev kap 3:18-19 att Jesus andligen tillbringade denna dag i dödsriket för att "predika för andarna i deras fängelse". Så kunde Jesus bli hela världens frälsare också för dem som levat innan han föddes in i världen.

Påskdagen

De kommer till graven, ja vilka är det som kommer till graven? Här anger de fyra evangelierna olika: Maria, Maria från Magdala och en annan Maria, två Marior och en Johanna, två Marior och en Salome. Vid graven möter de, ja vaddå? En ung man, en ängel, två unga män, två änglar. Det är fantastiskt att dessa detaljskillnader finns kvar efter två tusen år. Att ingen klåfingrig kejsare eller påve beordrat en harmonisering av texterna. Att det skiljer åt i detaljer säger oss en sak: detta är autentiska ögonvittnesskildringar. Det här var en högst chockartad morgon för de inblandade. När människor är med om något traumatiskt så blir minnet begränsat. Varje polis vet att om ögonvittnen säger exakt likadant så har de pratat ihop sig och ljuger. Nya testamentets vittnen ljuger inte. Graven var verkligen tom. Jesus levde och lever. Påskens vittnen gör oss tillräckligt vissa för att vi också ska söka den uppståndne och levande Jesus, tro på honom och bekänna honom som vår Herre och frälsare.

I Lukas 24 berättas också om hur Jesus slår följe med några lärjungar på vägen till Emmaus. Emmaus kan ha varit en by som idag heter Abu Ghosh som man passerar på vägen mellan Jerusalem och flygplatsen. Här får lärjungarna ett personligt bibelstudium av Jesus själv om vad som står om honom i skrifterna. De känner inte igen honom förrän han bryter brödet. I nattvarden känner vi igen och möter Herren Jesus. Att på påsknatten eller påskdagen få möta honom och ta emot hans kropp och blod är det närmaste vi kommer påskens händelser. Så när som på i dopet då. Vi gör det till "åminnelse" av honom. Det betyder att i mässan blir hela påskens drama och Jesus själv närvarande, aktuell och verksam. Rakt in i vårt liv, två tusen år senare.

Glad och uppståndelserik Påsk!

Själens vård lika viktig som kroppens vård

Bibelns människosyn är viktig och en nyckel till att vi ska få bukt med den ohälsa som är så påtaglig i vår kultur, trots att vi på papperet har det så bra. Bibeln lär oss att människan består av kropp, själ och ande och att dessa oskiljaktigt hör ihop och är beroende av varandra. I Sverige idag har man mer anammat en gnostisk människosyn där människan är en själ, möjligen andlig, definitivt androgyn, som råkar bo i en kropp av ena eller andra slaget och som eventuellt en dag ska befrias från kroppen. I hebreisk-kristen människosyn är människan en helhet och Bibelns uppståndelseberättelser bekräftar hela människans eviga syfte.

Vi behöver också vårda hela människan. Kroppen, som den synliga och aningen mer lättbegripliga delen i vår person, ger viss vägledning kring hur det fungerar med det andra också. Själen, som på grekiska heter psyke, representerar våra känslor, tankar, vilja mm. Vår personlighet sammansatt av arv och miljö, påverkad av drömmar och längan mm. Men så har vi även ett djupare skikt, vår Ande. Där finns vår innersta kontaktyta med Gud vår skapare, vårt innersta jag, vår moral och etik, våra djupaste existentiella känslor som lycka, övergivenhet mm. Följande redogörelse drömde jag i natt. Jag hade en kurs i själavård för en grupp människor och sa ungefär följande:

Precis som kroppen ibland kan behöva medicin, så kan även själen behöva det. En del av vårt inre styrs av hormoner och andra kemiska processer i vår hjärna. Psykiatrins hjälp är ibland nödvändig för att må bra i själen. Vad vi stoppar i kroppen i form av mat och dryck är också viktigt, vad vi matar själen med likaså. En god balans mellan arbete och vila. Stimulans genom naturen, konsten, musiken, vänners umgänge etc. är alltihop sådant som påverkar vår inre hälsa. På samma sätt behöver vi mata vår ande med Bibel, bön, gudstjänst, andlig läsning, möten med andras tro mm. Ibland kan även under ske, med kroppen såväl som med människors inre, när Gud griper in på ett för oss övernaturligt sätt.

Precis som kroppen behöver hållas i trim så behöver även själen och anden det. Med ett meningsfullt arbete och/eller engagemang på fritiden och genom medmänsklighet, t.ex. genom engagerad diakoni och mission, motionerar vi vårt inre. Kroppen behöver även göra sig av med slagg och gifter, man behöver gå på toa ibland. På samma sätt behöver människans inre städas. Här finns själavården, bikten och förbönen som en särskild inre städutrustning. Lika självklart som att man då och då går på en läkarundersökning, lika självklart borde man se på själavård och bikt. Ibland tar vi nog bättre hand om våra bilar än om våra själar.

Andlig vägledning handlar ofta om väldigt praktiska och konkreta saker. Andlig mognad nås genom påfallande vardagliga aktiviteter och goda vanor. Egentligen är människan en ganska okomplicerad varelse och samtidigt ett oändligt mysterium. Men det finns vägar till växt, mognad och hälsa. Inte så att vi kan leva problemfritt och bekymmerslöst, men så att livet och vårt jag hänger ihop och håller ihop. En nyckel till det är att förstå vårt väsen som kropp, själ och ande och att den helheten kräver sin omsorg.     

Är Svenska kyrkan i kris?

Jag läste nyss biskop Johan Tyrbergs herdabrev ”Kallad till kärlek”. På det hela taget uppbygglig läsning. Kanske inte någon tydlig programförklaring. Men varmt och klokt i många delar. Han konstaterar att kyrkan är i kris. Samtidigt, fortsätter han, har kyrkan alltid varit i kris. Allra störst var kanske krisen de där tio dagarna mellan himmelsfärden och pingstdagen när några skrämda lärjungar satt gömda med känslor blandade av fruktan och förväntan.

Jag tänker vidare: om man i kris lägger ordets grekiska grundbetydelse ”dom” eller ”åtskiljande”, kan man säga att kyrkan alltid står inför vägval. Kris handlar alltid om att i varje tid urskilja kyrkans väg framåt. Och att ständigt påminna sig om kyrkans djupaste identitet och söka gestalta den i varje tid.

Svenska kyrkans statistik talar sitt tydliga språk. Om inget görs firar ingen människa gudstjänst i Svenska kyrkan om trettio år. Vad kommer det då stå i tidningarna: ”Svenska kyrkan har efter en lång tids sjukdom lämnat oss i sorg och saknad” ?

Det är inte för sent att påverka utgången. Vi kan fortfarande se till att rubrikerna istället lyder: ”Svenska kyrkan har tillfrisknat efter en lång tids sjukdom och hälsar från sjukbädden att hon snart är back in business”.

Vari består sjukdomen? Jesus hade en avsikt när han formade sin kyrka här på jorden. Vi kan se kyrkan ta form i hans liv tillsammans med sina lärjungar, vi kan följa kyrkans utveckling i Nya Testamentets skrifter. Ingen kyrka har någonsin varit fullkomligt frisk. Små krämpor och blessyrer har hon alltid haft. Ibland en riktig flunsa. Det är en Guds nåd att han alltid valt att verka i och genom sin kyrka trots att hon alltid haft sina brister och svagheter. Eller kanske just därför. Det får dock aldrig tas till ursäkt för att inte i varje tid söka att bättre gestalta vad kyrkan var tänkt att vara och bättre göra det kyrkan är kallad att göra.

För Svenska kyrkans del har vi nog genom vår historia fått oss en del inbyggda systemfel, ett antal buggar för att använda dataspråk. När kristendomen kom till vårt land var det med en stark prästcentrering. Prästen var det andliga proffset, folket var okunnigt och fick sköta det praktiska. Detta brottas vi med än idag där prästen och de anställda ska producera andligheten, medan kyrkorådet sköter byggnader och väljer gardiner. Detta är långt från den ”kristikroppstanke” vi möter i NT där alla har del i både andligt och praktiskt. Med enhetskyrkans framväxt på 15- och 1600-talet får vi en likriktning där kungarna ville skapa en svensk nationell enhet med hjälp av kyrkan. Alla överallt skulle be och sjunga på samma sätt. Detta skiljer sig från de många lokala uttryck kyrkan tar sig i den tidiga kristenheten. Vi har ändå till slut förstått behovet av lokal kulturkänslighet t.ex. i missionsarbetet ute i världen. När ska vi på allvar öppna för lokal mångfald och kreativitet här hemma?

Folkkyrkotanken i början av 1900-talet med Svenska kyrkans särskilda kallelse till hela Sveriges folk, byttes snart ut mot tanken att folket var kyrkan och därmed skulle styra kyrkan. Man var tvungen att vara partipolitiker för att sitta i ett kyrkoråd. Kungen som huvud över kyrkan byttes mot politikerna. Biskoparna fick inte ens rösta. Andra kyrkor ute i världen tror att vi skojar när vi berättar hur vår kyrka styrs. Lika mycket som vi reagerar när religiösa ledare styr en sekulär stat ute i världen, lika mycket borde vi reagera när sekulära partier vill styra ett trossamfund. Det är dags att låta frikyrkan Svenska kyrkan bli en fri kyrka.

Så ekade mantrat ”Gudstjänsten i centrum” de senaste decennierna. Under samma tid har gudstjänstbesöken halverats. Alla vet vad som händer när alla rör sig in mot ett centrum, man blir stående i en klump. Gudstjänsten är inte centrum, den är ena änden på en pendel. Vi pendlar till gudstjänsten för att få kraft att pendla ut i diakoni och mission. Rörelsen ”kom och gå”, ”kallelse och sändning” är det kristna livets väsen. Det kristna liv som vi är kallade att leva tillsammans. Den sista buggen jag ska nämna handlar om just det, hur tron blev en privatsak när den var tänkt att vara gemenskap.

Det är dags för några buggfixar. Församlingsutveckling handlar om det. Ingenting kan vara viktigare för en biskop att driva. Börjar vi ana det? Biskopen landar i slutsatsen: ”Lösningen på krisen är att leva som den kyrka Kristus grundade, i trohet till honom och i apostlarnas efterföljd.” Amen to that!

Den falska toleransen

Fem präster i Stockholm har kidnappat Nathan Söderblom. De menar att hans inbjudan att samla världens kristenhet nu även ska omfatta alla religioner. Snart ska den första interreligiösa gudstjänsten firas med en präst och en imam sida vid sida.


Denna välvilja och önskan att vara öppen och tolerant får egentligen precis motsatta effekter. Det man egentligen säger när man hävdar att "alla religioner tror egentligen på samma Gud" eller "alla religioner leder till Gud" är att man inte tar den andre på allvar. Man respekterar inte, eller är djupt okunnig om, de andra religionernas innehåll. Till att börja med: en buddhist tror inte ens på en gud i den bemärkelsen de trevliga prästerna i Stockholm ändå får antas göra. För de flesta andra religioner är den kristna tron i högsta grad anstötlig. För en jude är denne Jesus t.ex. en falsk messias, för en muslim är blotta talet om en Guds Son som sitter på Faderns högra sida en grov hädelse. Bara julens glada budskap om att Gud blir människa är en djupt anstötlig och omöjlig tanke för de flesta. Många seriösa trosutövare inom andra religioner blir djupt kränkta när vi, de anstötliga kristna, utropar att våra religioner egentligen är uttryck för samma Gudstro.


Och vad blir rådet till de kristna i norra Irak eller Syrien när de står på knä med IS svärd mot sin hals? "Jamen, byt du till IS tro, det går lika bra." Det är arrogant av oss i bekväma Sverige att tala som om vi alla är vänner, samtidigt som människor mördas och våldtas för sin tro. Vad man borde sagt till den säkert snälle imamen som ska vara med i gudstjänsten i Stockholm är: "Säg till dina trosfränder i Irak att sluta mörda våra trosfränder, så kan vi snacka sedan". Det är sunda muslimer som måste ta tag i sina extremister. Det hade varit ett kärleksfullt budskap från Stockholmsprästerna.


Journalisten kan sin Bibel bättre än prästerna när han frågar "men säger inte Jesus själv att han är enda vägen till Fadern". Det häpnadsväckande svaret blir "det är ett anspråk som Johannesevangelisten har och som han lägger i Jesu mun". Jag vill påminna om att allt som Jesus påstås ha sagt är lagt i hans mun av evangelister. Vi kan alltså inte veta nåt? Inte ens om Jesus har sagt "Har de bevarat mitt ord, kommer de också att bevara ert." (Joh 15:20) eller "Den som lyssnar till er, han lyssnar till mig, och den som avvisar er, han avvisar mig. Men den som avvisar mig, han avvisar honom som har sänt mig." (Luk 10:16) Men om Jesus har sagt dessa ord så innebär det att allt evangelisterna säger är att lyssna till Jesus. Så vill vi tro det får vi försöka hantera att Jesus har sagt att "Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig."(Joh 14:6).
Väljer vi att inte tro att evangelisternas ord är Jesu ord, då kan vi lägga ner alltihop, då vet vi ingenting, inte om Guds kärlek och nåd heller.


Det man gör när man plockar det man vill och kastar annat ur Bibeln är egentligen den gamla ursynden. Man gör sig själv till Gud. Man tänker att "jag vet bättre vad som är rimligt att Jesus menade, än Johannes som levde med honom i tre år och var beredd att ge sitt liv för honom". Att vara kristen är en ibland tuff resa. Vill jag på allvar följa honom så utmanas mina tankar, världens synsätt, rådande tidsanda och ibland det jag själv skulle vilja att tron innebar. Det finns en rad saker jag hade önskat att den kristna tron hade inneburit. Jag hade gärna önskat att alla människor blev saliga på sin tro, att det fanns många vägar till Gud. Men nu finns det inget som tyder på det, tvärtom. Och det gör att jag får ägna mig åt något så obekvämt som att gå emot strömmen ibland, att stå för saker många andra inte står för. Jag är dessutom kallad att dela med mig av min tro, mission är nämligen en huvudpoäng i Jesu sändning. Det skulle väl inte behövas om alla religioner gick lika bra?

Till sist så berövar resonemanget att alla religioner leder till Gud, en massa människor den glädje det innbär att bli kristen. Det händer inte så sällan att människor med bakgrund i en annan religion blir kristna. Och de är ofta mycket tydliga med att religionerna inte är lika. De är glada och tacksamma att få upp ögonen för det de menar är sanningen. Jag hörde om en fd muslimsk kvinna som vittnade om sin nyvunna kristna tro, slängde sin koran-bok och utropade "jag har varit lurad". Ja, jag vet att det omvända förhållandet förekommer, kristna som konverterar till annan tro. Men så låt då alla dessa exempel stämma till respekt för religionernas skillnader. Den falska toleransen står inte ut med olikheter. Just därför är den inte tolerant utan påfallande intolerant. Eller som jag hörde en präst säga "i Svenska kyrkan är vi öppna för alla trossätt, och håller man inte med om det är man inte välkommen".


Och vad Nathan Söderblom anbelangar, så låt honom få vila i frid. Han ville samla världens kristna just runt den gemensamma bekännelsen till Jesus Kristus, inte kring Mohammed eller Buddha. Vad han skulle sagt i den aktuella frågan idag, kan såklart ingen veta.

Kristendomen är död, leve kristenheten!

På 300-talet gick den kristna tron från att ha varit en rörelse av människor som hade fått sina liv förvandlade genom den, som de påstod, uppståndne Herren och Frälsaren Jesus Kristus. De kristna hade varit motarbetade, förföljda och dödade i nästan 300 år, ändå växte antalet som bekände sig till den kristna tron lavinartat.
Från kejsar Konstantin och framåt skedde en normalisering, den kristna tron, kyrkan blev en del av makten i hela västvärlden. Det som styrde människorna, och som för all del gav någon slags stabilitet i tillvaron, var Kyrkan och Staten, det som tillsammans blev Kristendomen. De två var emellanåt oskiljaktiga, i många länder nästan samma sak. I Sverige blev från 1500-talet kungen kyrkans överhuvud och när han inte hade någon makt längre, de folkvalda politikerna.
Sedan 250 år ungefär har kyrkan varit på tillbakagång. All den samhällsnyttiga användning människorna hade av kyrkan, sjukvård, utbildning, nyhetsspridning etc. har med tiden flyttats över till det sekulära samhället och kvar blev - vad då? Under samma tid hade kyrkan sålt sitt smör och tappat pengarna. Smöret får här stå för evangeliet, bibelundervisningen, bönerna, det kristna livets kraft och ledning för människor. Det hade blivit ersatt med den liberala bibeltolkningens och de allmänmänskliga filosofiska predikningarnas syntetiska margarin. Det kunde man inte leva på.
Idag är kristendomen för de flesta ett avslutat kapitel. Många talar om att vi lever i den postkristna tiden. T.o.m. de kristna högtiderna får andra attribut, julkrubbor har ersatts av glada tomtar, påsklandskap av harar och kycklingar. Moralen och etiken röstar vi fram eller bestämmer helt enkelt att det som känns rätt för var och en är det som får gälla.
Mitt i detta kaos växer en längtan hos många. Längtan efter ett hållbart liv, efter en tolkningsnyckel till den kaotiska värld man möter i massmedia och i den egna erfarenheten. Längtan efter en verklig gemenskap med människor som inte går ut på att utnyttja eller sko sig på varandra. Man vill vara ett subjekt satt i relation till ett vi, man vill inte vara ett objekt för olika marknadskrafter.
I allt detta har kristenheten en enorm möjlighet. Kristenheten är, till skillnad från kristendomen som var ett system, till sin karaktär en gemenskap av människor. Människor som har upptäckt Gud som en verklighet, som funnit den kristna berättelsen om världen och dem själva trovärdig, alltså värd att tro på, och som lever för att gestalta gemenskap på ett sätt som den var tänkt från början: i relation till Gud, till varandra och med en kallelse i den värld de lever.
Bill Hybels har sagt: "Den lokala församlingen är världens hopp". Kyrkan, kristenheten, den lokala församlingen, gemenskapen av troende har idag världens chans. Samtidigt är kristenheten i sig just världens chans. För: "till vem skulle vi gå, Herre, du har det eviga livets ord" (Joh 6:68)

153 fiskar

Det är andra söndagen i påsktiden och vi fortsätter att vara i berättelsen om uppståndelsens Herre. I evangelietexten idag möter den uppståndne Jesus lärjungarna på stranden till Tiberiassjön eller Genesarets sjö (Joh 21:1-14). Det är en symbolladdad berättelse. De sju lärjungarna som befinner sig ute på vattnet utan att få någon fisk. Den mörka natten som påminner om mänsklighetens djupaste nöd. Så kommer gryningen med ljuset och de ser Jesus på stranden utan att först förstå att det är han. På hans instruktioner och närvaro vänder både ljuset och fiskelyckan åter och det hela mynnar ut i en måltidsgemenskap med honom. En sådan vi firade i kyrkan i morse (barnen hade faktiskt bakat "fiskar" och bröd till kyrkkaffet också).


Och så dessa 153 fiskar. Varför denna detaljupplysning? Varför inte bara skriva "många fiskar" eller "ett drygt hundratal"? Många har klurat på dessa 153 fiskar, och vi tror ju att inget i Bibeln står där av en slump. Här följer åtminstone sju spännande kopplingar, en del lättare att kontrollera än andra.


* 153 arter av fisk. Enligt en del källor menar man att det var just 153 arter av fisk man kände till vid Jesu tid. Om så är fallet så får så klart fångsten en symbolisk innebörd att hela skapelsens mångfald också är omfattad av Jesu påskgärning. Skapelsen väntar otåligt att Guds söner ska uppenbaras och befria den ur sitt slaveri (Rom 8:19-21).


* 153 kända folkslag. Man menar att så många folk kända man till vid Jesu tid. Även om det kanske fanns fler än judarna kände till så blir hälsningen tydlig. Jesus är till för alla stammar och språk, länder och folk (Upp 5:9).


* 153 JHWH. Jesus är Skapelsens Herre och den Gud som Bibelns första bok presenterar. Gudsnamnet JHWH, där det står "Herren" i våra Biblar, förekommer just 153 gånger i Genesis, Första Mosebok.


* 15,3 bud per dag. Jesus är lagens och det gamla förbundets fullkomnare (Matt 5:17). Mose fick under sina 40 dagar på Sinai berg ta emot 613 bud. Det är 15,3 bud per dag. Nu kunde ju inte lärjungarna få 15,3 fiskar i nätet så det fick bli det talet gånger 10 som i sig är ett av talen för det fullkomliga och också talet för det gamla förbundets huvudbud.


Alla bokstäver i det hebreiska alfabetet, som ju endast består av konsonanter, har ett givet talvärde. Man kan alltså lägga ihop värdet för bokstäverna i ett ord och få en summa. Intressant nog blir bl.a. följande ord och uttryck just 153.


* "Påsken" (Ha Pesach). Påskens betydelse har fått sin fullbordan i Jesus och lärjungarna kallas nu att leva ut den fulla frukten av påskens händelser.


* "Jag är Herren Gud" (Ani Adonai Elohim). På hebreiska har även denna fras 153 som talvärde. Jesus avslöjar på ett fördolt sätt i talet 153 sin identitet för världen.


* "Guds söner" (Bnei Ha Elohim). Här avslöjas också lärjungarnas identitet. De, och alla som i likhet med dem blir efterföljare till Jesus, ska kallas Guds söner (Gal 3:26). De/vi är de Guds söner som skapelsen otåligt väntat på och som alla världens folk nu väntar ska träda fram och förkunna befrielse för de fångna, syn för de blinda och ett nådens år från Herren (Luk 4:18-19).


Så i denna lilla detalj, de 153 fiskarna, avslöjar Gud hur Jesus Kristus är hela skapelsens och alla människors befriare, hur han har sitt ursprung i Genesis Herre, fullbordan av det gamla förbundet och påskens djupaste innebörd, Guds egen Son och hur de som följer honom är de Guds söner som är kallade att förkunna befrielse för hela världen.

Behov av en bibelväckelse

Vid förra veckans Oasmöte i Kungälv sades det vid flera tillfällen att vi behöver en bibelväckelse i vårt land. Det kan verka som ett slitet uttryck och klingar som något som hör svunna tider till. Men jag tror att det är ytterst relevant. Jag tillhör själv dem som sliter med min bibelläsning. Jag är inte uppvuxen i ett kristet hem och har som ung vuxen fått tillägna mig både bönen och bibelläsningen som en del av vardagslivet. Och det är sällan lätt att skaffa sig nya vanor.


Men kanske ligger problemet också i motiveringen som ofta följer uppmaningen att läsa Bibeln varje dag. Det presenteras så att det verkar som att bara man läser så sker en slags andlig påfyllnad, ungefär som man varje dag kopplar in sin mobil i vägguttaget för att ladda den. Eller så poängteras den dimension som handlar om att Bibeln talar in i mitt personliga liv. Alltför sällan anges skälet att jag behöver läsa Bibeln för att lära känna Gud, få veta mer hur tron fungerar och växa i tro. Kanske handlar det inte bara om att läsa, liksom för läsandets skull, utan faktiskt att studera skriften. Och då blir det plötsligt lite knepigare, kanske kräver lite mer.


Jag märkte redan under studietiden att många unga kristna människor, också de som skulle bli präster, aldrig hade läst Bibeln,  inte läste den som en regelbunden rutin och kunde väldigt lite. Man hade mycket åsikter om tron, men de var sällan grundade i Bibeln. Det var t.o.m. så att man blev starkt kritiserad om man använde Bibeln i sin argumentation. "Man måste väl kunna diskutera tro och teologi utan att blanda in Bibeln hela tiden" sa t.o.m. någon. Nej, man kan inte det. För Bibeln är vår primära källa till kunskap om Gud, Jesus och hela tron. Men den är inte alltid så lätt att förstå, man behöver kristna kyrkans historiska förståelse.


Det står på flera ställen att Jesus efter sin uppståndelse förklarade skrifterna för lärjungarna (Luk 24:27), att han öppnade deras sinnen så att de förstod skrifterna (Luk 24:45) samt att han sände den helige Ande som skulle leda dem fram till hela sanningen (Joh 16:13). Det betyder att vi tror att lärjungarna hade koll, att det de skrev ner i Bibeln var korrekt uppfattad information från Jesus och den helige Ande själv. Men det betyder också att vi tror att det som lärdes ut från början var en undervisning som fördes i arv genom generationer av kristna. Många av de lärostrider som fördes de första århundradena handlade om att hålla sig till det givna och inte hitta på nya teorier. Idag handlar teologin väldigt mycket om att hitta nya sätt att förstå den kristna tron. Sant är att tron ska förstås och översättas in i varje ny tid, inte omtolkas och förändras.


Därför handlar behovet av en bibelväckelse om att inte bara läsa Bibeln, utan om att förkunna och undervisa om och ur Bibeln. Så att Guds folk får veta hur det ligger till, blir trygga i sin tro och växer i tro och tillit till den Herre Bibeln vittnar om. Ibland blir vi imponerade av långa bibelutläggningar och studier med ett uppradande av bibelord som radas upp från Bibelns alla delar. Det är viktigt att noga ge akt på att dessa "hopp och skutt"- bibelstudier ganska ofta är upplagda så att den som gör bibelstudiet har en tes som han/hon vill driva och radar upp bibelord som kan underbygga denna tes, men utelämnar bibelord som kanske korrigerar tesen. Detta har inte minst underlättats av att man enkelt kan söka på ord och begrepp i Bibeln med hjälp av våra datorer. Jag har själv gjort sådan bibelstudier och jag skäms så här i efterhand för flera av dem. Att däremot, så förutsättningslöst man kan, sätta sig och gå igenom Bibeln med syftet att man vill få sina förutfattade meningar utmanade och kanske t.o.m. förändrade, gärna med tillgång till litteratur som ger vid handen hur kyrkan traditionellt har förstått texterna, är ofta väldigt berikande.


När jag kom till tro var jag själv sådan att jag sållade friskt i Bibeln. Det som stämde med den världsbild och de åsikter jag redan hade från min profana uppväxt tog jag till mig, resten förkastades.
Jag fick aldrig ihop min tro och var ständigt inbegripen i heta debatter med dem som hade avvikande åsikter. En dag kapitulerade jag och insåg att det jag gjorde var att jag gjorde mig själv till universums mittpunkt. Allt skulle filtreras genom mitt "förnuft" och mitt tyckande. Jag var Gud. Den dagen bad jag en bön med innebörden att jag ville låta Gud vara gud och att när jag inte förstod det som stod i Bibeln ville jag få hjälp att förstå. Från den dagen hände något märkligt. Bibeln öppnade sig för mig och jag fick svar på frågor, från andra människor, från böcker och ibland direkt i bön inför bibelordet. Min världsbild och en hel del av mina åsikter förändrades, men framför allt såg jag att hela Bibeln var Guds kärleksbrev till mänskligheten.


Sedan dess försöker jag ha inställningen att vilja bli överraskad i min bibelläsning. Jag vill veta vad kristna före mig har upptäckt. Jag vill komma så nära de goda källorna det går. Det gör att jag med tiden har fått många pusselbitar rättvända och på plats. Jag har inte alla pusselbitar och tror inte att jag kommer få det i detta livet heller. Men jag har tillräckligt många pusselbitar på rätt plats för att kunna urskilja motivet  och det ger en enorm trygghet i tron. Det önskar jag att alla tvivlande kristna skulle få erfara. Men det kostar att man lägger ner lite tid. Och det krävs kanske att många församlingar lägger mer energi på bibelundervisning, för det är betydligt lättare att göra det tillsammans än på egen hand.




"Läs högt ur skrifterna, förmana och undervisa, tills jag kommer." 1 Tim 4:13 

Kan man be för den som dött?

Frågan uppkom i ett samtal häromdagen. Det finns här på västkusten bland en del en tradition att det är fullständigt otänkbart att be för den som dött. Det är sas för sent. Den personen är redan på en annan plats. I himlen eller helvetet. Bortom vår påverkan.

Det enklaste argumentet för att det ändå skulle kunna gå för sig att be för den som dött är som Paulus säger: "Gör er inga bekymmer, utan när ni åkallar och ber, tacka då Gud och låt honom få veta alla era önskningar." (Fil 4:6) Det finns inga förbjudna böner. Vi får be om allt det vi önskar. Skulle vi inte få be för den vi älskar och saknar? Skulle Gud bli arg för det? Om det hjälper? Det vet vi inte.

 

Ser man teologiskt på frågan om de som dött, så måste man vara ärlig och säga att vi vet inte hundra hur det funkar på andra sidan.

Mose och Elia dök upp och hälsade på Jesus på förklaringsberget. Det talas om att en sky av vittnen följer vårt livslopp. (Heb 12:1) Vilka är det?

 

Vi har ett fint uttryck på svenska när någon dör. Vi säger att den har "gått ur tiden" och det är ju så vi tror. Att vi inte längre är begränsade av tid och rum  Därför kan man tänka sig att de som lever vidare hos Herren kan röra sig fritt i evigheten och alltså följa historiska skeenden. Men återigen, vi vet inte.

 

Katoliker tänker sig att Gud inte gör skillnad på dem som lever på jorden och i himlen. För honom är alla som tillhör honom levande och för honom är alla som inte vill höra till honom döda, oavsett om de knallar omkring på jorden eller inte.

Johannesevangeliet har en annorlunda syn på levande och döda.

"Den som tror på honom blir inte dömd, men den som inte tror är redan dömd, eftersom han inte har trott på Guds ende sons namn." (Joh 3:18)

Domen är inte nåt som kommer, utan nåt som vi lever under. Vi är "döda" i andlig mening pga synden.

"Sannerligen, jag säger er: den som hör mitt ord och tror på honom som har sänt mig, han har evigt liv. Han faller inte under domen, utan har övergått från döden till livet." (Joh 5:24)

Men vi kan få liv genom tron på Kristus. Övergå från döden (som vi "levde" i) till livet.

 

Också Paulus är ju inne på att liv och död handlar om nåt annat än bara det fysiska.

"Om vi lever, lever vi för Herren, och om vi dör, dör vi för Herren. Vare sig vi lever eller dör tillhör vi alltså Herren." (Rom 14:8)

 

Medvetna katoliker är noga med att de inte tillber helgonen, men att de kan be om helgonens förböner. Att de sas supportar oss från himlen. Personligen ser jag inget behov av det. Jag tror det räcker gott att be direkt till Jesus.

 

Till försvar för tanken att det är kört när man väl har dött finns ju t.ex. liknelsen om Lasaros och den rike mannen (Luk 16). Där finns ett gap mellan himmel och helvete som man inte kan ta sig över i liknelsen.

 

Samtidigt vet vi inte när vi hamnar där. Finns det ett mellanstadium? Ett väntrum? Dödsriket omtalas ju och kanske inte ska förstås som liktydigt med helvetet.

 

Finns det en fri vilja efter döden? Det verkar så. I Bibelns sista kapitel står det att den som vill fritt ska få dricka av livets vatten. Den som vill.

 

Finns det en möjlighet att vi måste vilja kliva in i den himmel som Herren erbjuder? Och att det kan finnas de som av olika skäl tvekar, dröjer kvar, kanske för att man har saker ogjorda i livet. Jag vill ta människors upplevelser av "spökerier" av avlidna släktingar, på allvar. Min huvudtes är dock att det är änglar och demoner de upplever (de finns, det är tydligt i skriften) men som de tolkar som döda släktingar. Men, jag vet inte hur det funkar på andra sidan.

 

Till sist: GT varnar för att söka råd hos de döda (5Mos 18:11). Det är nog klokt. Men det är ju nåt annat än att be för den som har gått bort.

Släpp kyrkan loss, den är inte vår...

Nu är det kyrkoval. Det bortglömda valet brukar det kallas. Svenska kyrkan är den enda kyrkan i världen som styrs i huvudsak av sekulära politiska partier. Att det är så har historiska orsaker. Först var det kungamakten som ville kontrollera kyrkan, sedan de politiskt valda. Men sedan år 2000 är kyrkan och staten skilda åt, men någon boskillnad vill inte de politiska partierna göra.

När journalister frågar politiska företrädare om det inte är dags att lämna de kyrkliga valen svarar de flesta med innebörden att kyrkan inte skulle klara det ännu. Förmynderi alltså. Vad är det som säger att människor som är partipolitiskt engagerade är bättre än de som ”bara” är kyrkligt engagerade på att sköta en kyrka? Ofta är faktiskt verkligheten precis tvärtom. Många av de partipolitiskt invalda har inget eget engagemang i kyrkan, förstår inte kyrkans identitet och uppgift och kanske inte ens har intresse nog att närvara vid möten.

Just nu retar en valfilm gjord av SSU upp många kyrkligt engagerade människor. I den sägs att man ska rösta på Socialdemokraterna i kyrkovalet eftersom Jesus var sosse. Det är inte bara okunnigt utan också ganska magstarkt. Sanningen är ju istället att de första kristnas livsstil 1900 år senare inspirerade kommunismens och socialismens grundare till att formulera sina idéer, fast de utelämnade Gud förstås. Men det är inte bara SSU som gör det här tankefelet. Andra politiska partier hävdar också att kyrkan behöver just deras värderingar för framtiden. Att deras politiska värderingar skulle vara garanter för att kyrkan utvecklas i "rätt" riktning. Vad kyrkan behöver är kristna värderingar, för det är det som gör kyrkan till kyrka. Andra krafter i samhället får ha sina värderingar, men om Svenska kyrkan ska infiltreras med andra politiska värderingar upphör poängen med att hon är kyrka.

Lika skeptiska som vi ska vara till sekulära stater som styrs av religiösa ledare, lika skeptiska ska vi vara till att religiösa samfund styrs av sekulära ledare. Det behövs många bra och engagerade människor i Svenska kyrkan, men där har vilket politiskt parti man föredrar ingen som helst betydelse. Man är nämligen lika välkommen i kyrkan oavsett politisk färg. Det är dags att låta kyrkan vara kyrka. Och det är inte vår kyrka att förändra som vi behagar, utan Jesu kyrka. Rösta på något av de ickepolitiska alternativen på söndag.

Frestelsen att inget veta

Ju mer man lär sig om det ogreppbara, t.ex. världen, människokroppen eller universum, desto större inser man att det är och att det man egentligen vet är försvinnande lite. För varje fråga som får ett svar uppstår hundra nya frågor. Så är det såklart med Gud också, i synnerhet med Gud.
Det finns en trend inom religionerna att först ivrigt söka svar, för att sedan finna några svar men inte alla, så småningom tröttna i sitt sökande och till sist slå fast att det är ingen idé att söka för Gud är ändå så stor, ogripbar och osökbar.

Visst är Gud större än allt vad vi förmår tänka, visst är han långt mer än vi kan ana eller förstå.
"Dina tankar, o Gud, är för höga för mig, väldig är deras mångfald." (Ps 139:17). "Detta är bara en glimt av hans verk, det vi hört är blott en viskning. Vem kan fatta hans allmakts dån?" (Job 26:14).
"Liksom himlen är högt över jorden, så är mina vägar högt över era vägar, mina planer högt över era planer." (Jes 55:9).

Samtidigt gör Nya Testamentet häpnadsväckande anspråk. "Ingen har någonsin sett Gud. Den ende sonen, själv gud och alltid nära Fadern, han har förklarat honom för oss." (Joh 1:18). "Av en enda människa har han skapat alla folk. Han har låtit dem bo över hela jordens yta, och han har fastställt bestämda tider för dem och de gränser inom vilka de skall bo. Det har han gjort för att de skulle söka Gud och kanske kunna treva sig fram till honom - han är ju inte långt borta från någon enda av oss." (Apg 17:26-27). "Ty den som ber, han får, och den som söker, han finner, och för den som bultar skall dörren öppnas." (Matt 7:8).

Den som söker ska finna och han, den ende Sonen, har förklarat Gud för oss! Mose ville se Gud men fick bara se hans rygg (2Mos 33), men när hans bror Aron läste välsignelsen över folket (4Mos 6) säger han att Herren vänder sitt ansikte till oss och ger oss frid. Jesus är Guds ansikte. Han avslöjar Gud, tar bort slöjan från Guds ansikte, så att vi kan se vem han är och hur han är. "Den som har sett mig har sett Fadern" (Joh 14:9b), säger Jesus.

Vi behöver ivrigt söka Gud genom att lära känna Jesus ännu djupare. Det gör vi i Ordet och vid bordet, nattvarden. Det gör vi förstås i bönen och i bröderna och systrarna som, liksom vi själva, är delar av hans kropp. Samtidigt måste vi lära oss att leva med att vi är människor som aldrig kan förstå allt. Men Bibelns trotsiga anspråk och kyrkans långa erfarenhet är att vi kan få tillräckligt med pusselbitar och få nog många av dem på rätt plats för att kunna urskilja motivet, bilden av den Evige, den Störste, den Outgrundlige som Jesus lärde oss kalla Vår Far.

Om ondskan

Mitt bloggande är mer än lovligt sporadiskt och eftersom jag aldrig skriver ut mina predikningar så kan jag inte lägga upp dem heller. Men idag gör jag ett försök. På 3:e söndagen i fastan handlar det om ondskan och det är viktigt att tala om ondskan ibland.

Mina första år som kristen hade jag en världsbild som bestod av två storheter som stod över oss och kämpade en ganska jämn kamp i tillvaron: Gud och det goda mot Djävulen och det onda. Under dessa storheter fanns människan som sökte navigera så gott det gick. Nuförtiden vet jag bättre. Det finns bara en storhet och det är Gud och han är god - bara god. Under Gud finns allt som Gud skapat: universum, jorden, planeterna, fiskar, hästar, bävrar och människor - och änglar! "Ty i honom skapades allt i himlen och på jorden, synligt och osynligt" (Kol 1:16) Det som sägs om allt Gud skapat i inledningen av Bibeln är att det är gott.

Det onda då? Skälet att det onda kan uppstå är att Gud har skapat oss (och änglarna) med en fri vilja. Det måste vara så. Eftersom Gud är kärlek och skapar i kärlek ger han fri vilja till dem han skapar. Frihet att säga ja och säga nej, att följa och att svika. Det är det kunskapens träd i skapelseberättelsen står för, möjligheten att säga: "Gud, vi behöver inte dig, vi kan själva klara livet, själva avgöra vad som är bra eller dåligt för oss." Någon som har haft tonåringar som känner igen sig? Som tonårsförälder kan man inte göra så mycket, man måste ge frihet. Kärleken kräver det. Man kan bara vara där med sin kärlek, sina goda råd, sitt lyssnande öra och sin öppna famn. Likadant är det för Vår Fader.

Ondska kallar vi det som uppstår när Gud inte får vara med. Mycket vi människor åstadkommer är fantastiskt, men mycket är också förfärligt. När Gud inte fick vara med uppstod en irreparabel skada på tillvaron som vi kallar ondska. Sjukdomar, olyckor och död är alltså inte ondskans ursprung utan konsekvenser av ondskan. En bild för gott och ont är ju ljus och mörker. Här blir bilden ännu tydligare. Mörker kan bara uppstå om ljuset stängs ute. Släpps ljuset in är det alltid starkare än mörkret. Mörker är inget annat än frånvaro av ljuset. (Detta antyder också hur mörkret ska bekämpas: släpp in ljuset!)

Ondskans två källor är dels änglarnas fria bortväljande av Gud, dels människornas. Bibeln berättar att en del av de osynliga andeväsen Gud skapade, vilka är lika verkliga som vi fast annorlunda, själva ville vara Gud, med "Ljusets ängel" (Lucifer = ljusbäraren) i spetsen. I en orms skepnad frestar han människan att ta samma steg. Sedan dess har vi dels en påverkan utifrån, en försåtlig fiende till Gud och allt det goda som vill snärja oss, och som Paulus talar om i dagens episteltext med orden: "Ty det är inte mot varelser av kött och blod vi har att kämpa, utan mot härskarna, mot makterna, mot herrarna över denna mörkrets värld, mot ondskans andekrafter i himlarymderna. Ta därför på er Guds rustning, så att ni kan göra motstånd på den onda dagen och stå upprätt efter att ha fullgjort allt." (Ef 6:12-13). Dels har vi en egen inneboende drivkraft som drar åt fel håll med kännetecken som: avundsjuka, självupptagenhet, missunnsamhet, listan kan göras lång.

En del av ondskans yttringar kan vi enkelt härleda till dessa källor: orättvisor, krig, fattigdom, kriminalitet, mobbning etc.. Annat är svårare att härleda: olyckor, naturkatstrofer etc., men Bibeln lär oss att också dessa saker är konsekvenser av det vi kallar syndafallet, att människan lämnade Gud och den ledning vi hade behövt för att navigera rätt i livet och att människan svek det ansvar hon hade fått av Gud: att förvalta hans skapelse.

Här behöver vi ta upp två vanliga missuppfattningar som är ganska vanliga:
- "Allt som sker är Guds vilja". Detta är en vanlig tanke och har varit ganska förhärskande i kyrkan i långa tider. Det ger en gudsbild som innebär att Gud är både god och ond. En sådan opålitlig och obegriplig Gud blir svår att sätta sin tillit till. En Gud som ger med ena handen och slår med den andra. Visst, Gud är allsmäktig, har all makt. Men han har avstått att ha makt över vår vilja. Däför har vi frihet att göra sånt som inte är Guds vilja. Därför sker sånt som inte är Guds vilja. Uppenbarligen tillåter Gud att det onda sker, detta är svårt att smälta, men det är det nog för Gud också. Men han tar inte tillbaka sina gåvor. Har han gett oss fri vilja så har han och skulle han "ta bort all ondska" skulle han göra våld på vår fria vilja och dessutom behöva ta bort alla människor, eftersom det onda finns hos oss alla. Därför har han en annan strategi och det är att få oss att vända tillbaka till honom av fri vilja: "Med trofasthetens band drog jag dem, med kärlekens rep. Jag var som den som lyfter upp ett barn till kinden. Jag böjde mig ner och gav dem att äta." (Hos 11:4)

Den andra vanliga missuppfattningen är:
- "Det som sker en människa är konsekvenser av hur man levt tidigare, t.o.m. i tidigare liv". Detta österländska tankesätt är idag ganska utbrett även i ett land som Sverige. "Vad man sår får man också skörda" står det visserligen i Bibeln (Gal 6:7), men läser man nästa vers ser man att det inte handlar om någon slags återgäldningsprincip, tvärtom: "Den som sår i sitt kött skall skörda förgängelse ur köttet, men den som sår i anden skall skörda evigt liv ur anden." (Gal 6:8). Även denna bibeltext handlar om att vi aldrig kan reda ut "förgängelsen" med vår egen förmåga, utan bara genom Guds Ande. Jesus gör tydligt upp med denna livssyn i Nya Testamentet. Han tar några aktuella olyckor som exempel: "Vid samma tillfälle kom några och berättade för honom om de galileer vilkas blod Pilatus hade blandat med blodet från deras offerdjur. Då sade han: "Tror ni att de var större syndare än alla andra i Galileen, eftersom detta kunde hända dem? Nej, säger jag, men om ni inte omvänder er skall ni alla mista livet som de. Eller de arton som dödades när Siloatornet rasade, tror ni att de var större syndare än alla andra i Jerusalem? Nej, säger jag, men om ni inte omvänder er skall ni alla mista livet, precis som de." (Luk 13:1-5) Ondskan drabbar vem som helst, när som helst, och slutligen drabbar döden oss alla. Jesu ärende är att vi skulle "vända om" till Gud som är den ende som kan rädda oss ur detta.

Hade ondskan varit begriplig och logisk hade den inte varit något problem för oss. Då hade vi kunnat lära oss att hantera den. Men nu är den precis motsatt mot hur Gud är. När Gud är rättvis, barmhärtig trofast och mild, så är ondskan alltid orättvis, obarmhärtig, svekfull och brutal. Ondskan i sig har aldrig någon mening, men det fantastiska med Gud är att han kan skapa mening också ur det som är onda händelser. Gud är med oss igenom det onda och kan använda det onda för att vi ska växa i det goda. Tänk på hur den fantastiska berättelsen om Josef, som såldes som slav av sina bröder, men blev till räddning undan svält för samma bröder, slutar: "Ni ville mig ont, men Gud har vänt det till något gott. Han ville göra det som nu har skett och därigenom bevara många människor vid liv." (1 Mos 50:20). Lägg märke till vad Josef säger. Det var inte Gud som ville det onda utan människor, men han använde det onda och vände det till något gott.

Kampen mot ondskan i Bibeln handlar i gamla testamentet om hur Gud försöker få människor att komma till insikt. Han ger dem bud att följa. Han ger dem starka ledare och hjältar, men inget hjälper. Till slut kliver han själv in i tillvaron. Han föds in i världen, blir människa. När Jesus kommer förklarar han krig mot ondskan. Han bekämpar det onda med det goda. Dels genom att avväpna de onda andemakterna. Sida upp och sida ner i nya testamentet ser vi den kampen. Men också genom att undervisa om Guds väg och konkret reparera konsekvenserna av ondskan: bota sjuka och upprätta människor.

Vi har som hans lärjungar samma kallelse: att "besegra det onda med det goda." (Rom 12:21). Till vår hjälp har vi fått Kristi Ande och Kristi kropp, som är församlingen. Vi har en kallelse att stå emot den onde. Till det har vi fått den vapenrustning som Paulus talar om i dagens episteltext (Ef 6). Vi har också fått kallelsen att reparera skadorna av ondskan: att verka för rättvisa, fred, barmhärtighet, bota sjuka, trösta de ledsna, besöka de ensamma etc., och detta i full förvissning om att det goda, ljuset, alltid är starkare än det onda, mörkret. Därför att i oss bor han som är världens ljus. "Om Gud är för oss, vem kan då vara mot oss?" (Rom 8:31)

Alla vill till himlen men ingen vill dö

Vad ska jag göra? är en fråga Jesus och senare hans lärjungar får vid flera tillfällen i Nya testamentet. Frågan handlar om vad ska jag göra för att leva rätt, vad ska jag göra för att behaga Gud och vad ska jag göra för att slippa dö och få leva evigt? Som t.ex. i Matt 19:16: Då kom en man fram till honom och frågade: "Mästare, vad skall jag göra för gott för att få evigt liv?"

Det var en i högsta grad levande fråga för människor på Jesu tid. Kanske för att man levde närmare döden. Man visste att man bara var ett infekterat sår, en obotlig men vanlig sjukdom eller ett överfall av rövare från döden. Dessutom predikades det om rätt och fel, himmel och helvete. Men framför allt visste man, eftersom man hade Första Mosebok, att döden var något onaturligt, en i högsta grad objuden gäst, något som Gud inte ville och som inte hade funnits från början. Döden var ett problem man ville övervinna och inte nåt man skulle acceptera och stilla vänta på.

Idag finns inte den frågan: vad ska jag göra för att få evigt liv? Vi har anpassat oss, vant oss vid döden så till den grad att vi tror det ska vara så. Vi säger att döden är en naturlig del av livet. I allt för liten grad har kyrkan informerat om att så inte är fallet. Och eftersom ingen ställer frågan kan man såklart diskutera hur meningsfullt det är att kyrkan predikar om hur man slipper döden, om man inte först förklarar att det är Guds mening att vi ska leva evigt.

Timbuktu har en jättehit med låten "Alla vill till himlen men ingen vill dö". När man läser texten förstår man att han slår huvudet på spiken när det gäller vilka frågor dagens människor ställer. Låten handlar om människors strävan efter det goda livet, utan att fördenskull vara beredda att göra jobbet. Man vill ha det "himmelskt" här och nu och det fort och gratis. Ser man bakom att det ofta handlar om prylar och nöjen, så tror jag att här finns en djupare dimension för kyrkan att ta på allvar.

Människor idag kanske inte funderar så mycket på livet efter döden, för man tror kanske att döden är slutet eller möjligen att man fortsätter leva i den här världen fast i en annan kropp. Men man funderar alltjämt på hur man kan leva ett gott liv, ett meningsfullt liv. Kanske kan kyrkan hörsamma den frågan till att börja med?

Vad är det då människor frågar efter? Ja, när vi nu upptäckt att materiell välfärd inte löste allt, söker människor ofta gemenskap. Äkta, varm gemenskap, där man får komma som man är, men ändå utvecklas och utmanas av mötet med andra. Att få komma ur individualismens förbannelse som bara skapar egoism i ena änden och ensamhet i den andra.

Häri ligger församlingens stora utmaning och möjlighet. Om vi vill och vågar gestalta verklig gemenskap, så som Bibeln målar församlingen i Nya testamentet, så skulle det vara dynamit i vår tid. Väl inne i gemenskapen skulle sedan de djupa frågorna få komma i sin takt och en personlig kristen tro få växa fram ur en mylla bestående av öppenhet och delaktighet, men ändå med tydlighet kring evangeliets fantastiska svar till människans eviga frågor.

Kyrkan och politiken

Om ett år ungefär är det val i Svenska kyrkan. Just nu pågår funderingar och förberedelser inför dessa val inom de olika nomineringsgrupper som tänker ställa upp i de kyrkliga valen. År 2000 skildes Svenska kyrkan från staten, men det bara på papperet så att säga. Det är tid nu efter tolv år att göra klart bodelningen.

Fortfarande har de politiska partierna makten i Svenska kyrkan. Självklart ska människor med olika partipolitiska preferenser även i fortsättningen finnas med i kyrkans styrande organ. Men människor ska förstås engagera sig och väljas i första hand för sitt engagemang i kyrkan. Idag är det alltför ofta så att man väljs i första hand utifrån sitt engagemang i ett politiskt parti.

Det går väl hyggligt an på nationell nivå, för det är klart att dit kandiderar människor som både är politiskt och kyrkligt engagerade, men på lokal nivå är det alltför ofta stora bekymmer. I lokala kyrkoråd sitter ofta människor som ”blev över” när listorna till kommunfullmäktige var fyllda. Jag har själv suttit med församlingsstyrelser där i princip ingen är engagerad i kyrkan, besöker dess verksamheter eller förstår kyrkans uppdrag och särart. De politiska partierna kommer dominera kyrkovalen på det lokala planet så länge partierna ställer upp i stift och nationellt val. Ungefär 12% av kyrkans medlemmar går och röstar i kyrkovalet. De allra flesta röstar som de gjorde i riksdagsvalet. Frågar man, vet ytterst få vad partiet vill med kyrkan. Vi har ett demokratiproblem.

En del av de politiska partierna har insett det orimliga i att ett trossamfund styrs av ickereligiösa politiska partier och har velat lämna ”kyrkopolitiken” (som det så märkligt kallas). Men de har inte riktigt förmått, utan finns kvar fast under annat namn, t.ex. FISK, Folkpartister i Svenska kyrkan. Andra klamrar sig kvar och menar att deras ideologi är viktig för att forma kyrkan.

Det finns ffa tre skäl varför de politiska partierna borde släppa kyrkan:

-          För partiernas trovärdighets skull. Jag sa till en god vän som varit aktiv socialdemokrat hela sitt liv: ”Visst vill sossarna vara religiöst neutrala så att man även kan vara ett parti för våra invandrade svenskar som t.ex. har muslimsk eller buddhistisk tro?” ”Självklart” svarade han. ”Hur tror du då att de uppfattar det faktum att sossarna är med och styr en kristen frikyrka?” frågade jag. ”Gör vi?” sa han upprört. ”Ja, sa jag, Svenska kyrkan är sedan 2000 en fri kyrka”. ”Ja det har du rätt i, sa han, så kan vi ju inte ha det!”

Vi skulle bygga och starta en andra förskola i vår församling. Kommunpolitikerna gav oss tillstånd, men sossarna ville ha inskrivet att de egentligen är emot religiösa friskolor, dock inte vår eftersom vår första förskola funkade så bra. En misstänksamhet mot samma kyrka man själv är med och styr. Det hela blir mycket märkligt.

 

-          För kyrkans trovärdighets skull. Redan Gustav Vasa insåg att om man knöt kyrkan närmare kungamakten kunde man hålla folket i schack. I ett modernt demokratiskt samhälle behöver människor ha frihet till fritt tänkande och fri tro. När kyrkan uttalar sig så misstros ofta det ena eller andra partiets propagandamaskin ligga bakom. Som t.ex. när Sveriges Kristna Råd med ärkebiskopen i spetsen förra året uttalade sig om de utförsäkrades situation, då antogs det genast ligga socialdemokratisk partipolitik bakom. Där kyrkan, eller andra religiösa samfund, finns bör de erbjudas möjligheten att vara en fri röst i samhället. Så länge andra krafter, om de så är i majoritet, definierar och filtrerar vad minoriteten får tycka och tro blir det som kommer ut ganska unket. Vi bör minnas att några av vägröjarna, för hundra år sedan eller så, för att den moderna demokratin och folkhemmet kunde växa fram var arbetarrörelsen, nykterhetsrörelsen och väckelserörelserna. Det behövs flera goda krafter vid sidan av politiken för att bygga ett gott samhälle, men då måste de stå fria i relation till den politiska makten för att kunna bidra. Annars blir det som i de totalitära regimer vi så ofta kritiserar från svenskt håll. Man skulle kanske våga säga att lika självklart som vi tycker det är märkligt när religiösa ledare styr ett land politiskt, borde vi kanske tycka att det är märkligt när politiska ledare styr ett religiöst samfund. Nu sa jag det visst.

 

-          För internationell trovärdighets skull. När man berättar för andra kristna i världen att de som bestämmer i vår kyrka hemma i Sverige är de politiska partierna och att kyrkans biskopar inte ens har rösträtt i kyrkans högsta beslutande organ, tror de först att man skojar. Sedan blir de mörkrädda och tycker det låter som Sovjet, att politikerna håller religionen i schack. Så illa är det ju inte, men det vet ju inte de.

Utgångspunkten är förstås gott menad. Flera politiska partier menar att deras ideologier och värderingar behövs för att kyrkan ska hamna rätt. Det är egentligen inte så lite förmätet. Vem fanns egentligen först? Den kristna kyrkan har med sina värderingar, gemenskaper och institutioner påverkat människor på ett djupt, existentiellt plan såväl som på ett vardagsnära, praktiskt plan sedan tusen år ungefär. Sedan drygt hundra år har politiska partier kommit till och bidragit ffa till den vardagliga och praktiska delen av livet.

Vad ska jag använda för bild? Skansen har funnits sedan 1891 och lärt svenskar om djur och kultur. De senaste decennierna har ytterligare en sida vuxit fram, underhållningen i Allsång på Skansen. När de politiska partierna ska lära kyrkan hur man ska vara kyrka är det som om Måns Zelmerlöw skulle försöka lära Skansenpersonalen hur man bäst vårdar djuren och kulturbyggnaderna.

 

Jag hoppas orimligheterna framträder tydligt. Vägen att lösa detta vet jag inte. Men tänk om de som finns i de olika partiernas ledningar kunde göra gemensam sak, så att inte också detta blir partipolitik. Tänk om kyrkovalet 2013, eller åtminstone fyra år senare, valet ute i församlingarna kunde vara ett val mellan nomineringsgrupper som ”Kyrkans väl”, ”Modern kyrka”, ”IE - Internationellt Engagemang”, ”Diakonipartiet” etc. – alltså grupper bildade av alla typer av människor, men där utgångspunkten är engagemanget i och för kyrkan och inget annat.

En sak är säker. Vi präster kan inte driva det här, det skulle bara uppfattas som att vi talar i egen sak, att vi är ute efter mer makt. Men det handlar det överhuvudtaget inte om. Vi vill bara som alla andra organisationer ha beslutande organ som är befolkade av människor som är engagerade och kompetenta och i kyrkan är faktiskt partifärg av underordnad betydelse.

Tron kommer av predikan?

Tron kommer av predikan brukar man säga. Kanske på ett särskilt sätt har det varit parollen här på västkusten där de gamla "rätte lärarna" kunde hålla på länge och deras predikningar var det man gick till kyrkan för. Man firade inte gudstjänst, man gick och lyssnade på prästen.

"Så bygger tron på förkunnelsen, och förkunnelsen på Kristi ord" (Rom 10:17) är det bibelcitat som ligger till grund för det här tänkandet. Tittar man i grundtextens grekiska står det ungefär: tro kommer av det som hörs och det som hörs (ska höras) är Guds/Kristi ord. Det är alltså inte predikan i sig som skapar tro utan det är när det Jesus har sagt, hans ord, Guds ord hörs i församlingen som tro väcks eller skapas hos människan.

Vad menas då med tro? Vad ska vi med mer tro till? Det räcker väl att vi har fått en tro en gång? Tro är ett ofta missuppfattat ord. Vi använder det i vår kultur som att det handlar om att anta att något är sant eller att något finns som man inte kan bevisa. Vi kristna använder det ofta som att det handlar om ett trospaket, ett antal trossatser eller försanthållanden som man omfattar som människa. Tro i Bibeln betyder mer "att agera utifrån det man blivit övertygad om är sant". Det är därför t.ex. Jakob i sitt brev påminner om att tron måste få konsekvenser i handling annars är det ingen tro, då är det en död tro (Jak 2:17).

Vi kristna har som lemmar i Kristi kropp, delar av hans församling, ett uppdrag i världen. Vi ska vara Jesu händer och fötter, öron och mun i vår tid och där vi lever. För att göra detta behöver vi goda ledare, bra organisation men framför allt behöver vi tro. Den tro som innebär att "agera utifrån det man blivit övertygad om är sant". Den tron kommer som en följd av, eller ges som en gåva, när vi lyssnar till vad Jesus säger (läser om vad han gör etc.) i Bibeln. När vi får hela Bibelns rika erfarenhet av hur Gud handlar i historien och med människor och folk aktualiserad för oss växer vårt förtroende för Gud och hans kärlek till alla människor. Vår vilja blir påverkad av hans vilja och också vårt mod. En Guds nöd för människor och sammanhang blir vår nöd och sätter oss i rörelse, får oss att "agera utifrån det vi blivit övertygade om". Självklart växer också tron när vi gör egna erfarenheter av Guds godhet och kraft eller tar del av andra kristnas erfarenheter. Men de erfarenheterna kommer ju först när vi agerar ut vår tro.

Därför räcker det inte att ha aldrig så bra ledare, bra planer eller bra organisation om vi inte låter Herren själv mata oss med det dagliga bröd som hans eget ord är. Berättelserna bygger upp och föder liv. Guds Ande verkar genom det ord som getts oss som ett nådemedel, inte bara för vår frälsnings skull utan för hela världens.

Vikten av vila

I Bibelns skapelseberättelse skapade Gud världen på sex dagar. På den sjunde vilade han. Enligt skapelseordningen skapades människan på den sjätte och sista dagen. Det betyder att det första vi gjorde efter att ha skapats var att ta en dag ledigt med Gud!

Vi tänker oss väl inte att det var precis sju dagar, kanske sju stadier eller steg på nåt sätt. Men som vanligt vill inte Bibeln kommunicera vetenskapliga fakta utan ge oss näring och riktning för våra liv.
Vi lever i "utbrändhetens tid". Klart människor gick in i väggen förr också, även om man inte sa så då. Men det är nåt med denna tid och den här delen av världen som gör att vi trots materiell välfärd inte mår bra. Det är nåt med det inre. Det är nåt med våra andliga behov.

Tänk om man kunde vila för att arbeta, inte arbeta och om det blir tid över eventuellt vila. Börja med att sätta ut vilodagarna i sin nyuppackade planeringskalender. Vi behöver hämta kraft för att orka.
Kraften finns ffa hos Gud själv. De första kristna firade som vi gudstjänst på söndagen. Men de bodde i ett judiskt sammanhang. Där var söndagen första arbetsdagen. De gick alltså upp och firade gudstjänst med nattvard före den första arbetsdagens början, i början av sin arbetsvecka. Mässan var för dem deras andliga frukost, det de behövde för att orka vara kristna, älska sin nästa, be för dem som förföljde dem, den kommande veckan.

Människan är skapad till arbete, aktivitet, kreativitet. Det är nåt positivt. Inte ett straff som många felaktigt tror. Arbete fanns före syndafallet. Det är en av livets meningar. Det är säkert därför många mår så dåligt av att vara arbetslösa, att inte bli tagna i anspråk, att inte få utlopp för sina gåvor. Men kraften till vårt arbete, vår aktivitet, kreativitet får vi från Gud. Vi måste börja där.

Det är ena anledningen att gå i kyrkan på söndagen. Den andra är att få träffa Gud. Hur kan man ha en relation till någon om man inte ses? Att träffa Gud när han kommer genom sin helige Ande i sitt ord, i sakramenten, i bönen och sången. Men också att träffa hans kropp - församlingen. Gud är närvarande i världen genom sin Ande och sin Kropp - församlingen. Om jag tror jag kan vara kristen utan att vara en del av församlingen då är jag som handen som säger till armen och resten av kroppen: jag behöver er inte, jag klarar mig själv, säger Paulus i 1 Korinthierbrevet.

Men om gudstjänsten är tråkig då? Gå dit och gör den roligare! Det är aldrig någon annans uppgift att göra en bra gudstjänst till dig eller mig. Gudstjänst gör vi tillsammans. Kräv att få vara med. Berätta vad du har för gåvor. Det är prästens skyldighet att ta vara på församlingsmedlemmarnas gåvor.

Att hämta kraft är förstås mer än gudstjänst. Vi behöver vår vila. Vila kan se olika ut för olika människor. Den som har ett stillasittande arbete kanske behöver röra på sig. Den som har ett krävande kroppsarbete kanske vill ligga på soffan.

Så behöver vi också perioder av vila. Ett par perioder per år då vi inte är så nyttiga utan fyller på batterierna till ande, själ och kropp. Jag är själv precis i slutet av min sommarsemester och det börjar klia i fingrarna att få ta nya tag. Det är precis som det ska vara.

Ett enda liv

 

Han föddes i en avsides liten by

Barn till en bondekvinna

Han växte upp i en annan avsides by

Där arbetade han i en snickarverkstad

tills han fyllde trettio

Han skrev aldrig någon bok

Han hade aldrig något kontor

Han gick aldrig på universitet

Han besökte aldrig någon storstad

Han reste aldrig mer än 30 mil

från den plats där han föddes

Han gjorde inget av det som

normalt associeras med storhet

Han hade inga vitsord utom sina egna

Han blev bara trettiotre år

Hans vänner flydde

En av dem förnekade honom

Han överlämnades till sina fiender

och genomgick en hånfull rättegång

Han spikades upp på ett kors mellan två tjuvar

Medan han dog, kastade hans bödlar lott om

hans kläder, de enda ägodelar han hade i sitt jordeliv

När han var död lades han i en lånad grav

genom en väns omsorg

Tjugo århundraden har kommit och gått

och idag är Jesus en mänsklighetens centralfigur

en ledstjärna för mänsklig utveckling

Om alla arméer som någonsin marscherat

alla flottor som någonsin seglat

alla parlament som någonsin samlats

alla kungar som någonsin regerat lades ihop

så har de inte påverkat mänskligt liv här på jorden

så starkt och så mäktigt som detta enda liv

Översatt av Björn Gusmark

Originalet  “One Solitary Life” av Dr James Allan Francis

Fotspår i sanden

En natt hade en man en dröm. 

Han drömde att han gick längs en strand tillsammans med GUD.

På himlen trädde plötsligt scener från hans liv fram. 

Han märkte att varje scen började med spår i sanden av två par fötter: 

det ena spåret var hans, det andra var GUDS.

När den sista scenen av hans liv framträdde, 

såg han tillbaka på fotspåren i sanden. 

Han märkte att det under vissa delar av hans liv bara fanns fotspår efter ett par fötter. 

Han märkte också att detta inträffade 

under de ensammaste och svåraste perioderna av hans liv.

Detta bekymrade honom verkligen och han beslöt sig för att fråga Gud om detta. 

"Herre, du sa den gången jag bestämde mig för att följa dig, 

att du aldrig skulle överge mig utan gå vid min sida hela vägen. 

Men jag har märkt, att i de svåraste stunderna av mitt liv finns det bara ett par fotspår. 

Jag förstår inte varför, men när jag behövde dig som mest, då övergav du mig."

Herren Gud svarade: Mitt älskade barn. 

Jag älskar dig och skulle aldrig överge dig. 

Då du led och hade dina svåraste perioder i ditt liv 

och du bara såg ett par fotspår, DÅ BAR JAG DIG.

Hieronymus julmeditation

Så ofta jag tänker på Betlehem har mitt hjärta ett samtal med barnet Jesus. Jag säger:

- Herre Jesus, du fryser ju. Du darrar. Du ligger så hårt och illa, för min räddnings skull. Hur ska jag kunna göra något i gengäld för dig? Då tycker jag det är som om barnet svarade: - Jag vill ingenting ha, käre Hieronymus. Håll dig bara stilla. Jag kommer att få det svårare, i örtagården och på det heliga korset. Då fortsätter jag:

- Kära Kristusbarn, jag måste nödvändigt få ge dig något. Jag ger dig alla mina pengar. Barnet svarar: - Jag äger redan himmel och jord. Dina pengar behöver jag inte. Ge dem åt de fattiga, så tar jag emot dem som om du gav dem åt mig. Då fortsätter jag:

- Kära Kristusbarn, det ska jag gärna göra, men jag måste ju ändå få ge dig själv något. Annars sörjer jag mig till döds.

Då säger barnet:

- Käre Hieronymus, eftersom du är så frikostig så ska jag säga dig vad du ska ge mig. Ge mig dina synder. Ge mig ditt onda samvete och dina misslyckanden.

Jag svarar: - Vad ska du göra med dem?

Kristus svarar mig: - Jag ska ta dem på mina skuldror. Det ska vara min härlighet och mitt herradöme. Profeten Jesaja har ju förutsagt att jag ska bära dina synder och ta bort dem.

Då började jag gråta och sa:

- Barn, kära Kristusbarn, du rör mitt hjärta till tårar! Jag trodde du ville ha något gott av mig, och så vill du bara ha det onda hos mig. Ta bort vad som är mitt! Ge mig det som är ditt! Så blir jag fri från synden och kan få glädjas åt det eviga livet.

(Hieronymus levde i Rom 300-t, grundade kloster i Betlehem, översatte Bibeln till latin)

Att vara kyrka på 2010-talet

Är församlingsväxt möjlig i vår tid? Kan man hitta vägar att förnya församlingen samtidigt som man är trogen mot traditionen? Björn Gusmark, kyrkoherde i Romelanda och Kareby utanför Kungälv, delar med sig av tankar och erfarenheter, bl.a. inspirerade från växande församlingar i England, Norge och Sverige!

Principer – inte koncept

Församlingsutveckling, församlingsförnyelse, församlingsväxt – kärt barn har många namn. Olika trendbegrepp har under de senaste årtiondena velat adressera det problem vi inte kan blunda för med vikande siffror på alla fronter. Vi är väl många som har sökt efter lösningen med stort L, konceptet med stort K. Kanske har du liksom jag snott gudstjänstagendor i kyrkor som tycks samla människor till gudstjänst.

En ny trend som gör mig hoppfull är att man med tiden gjort insikter. Det är inte längre koncept eller gudstjänstordningar som är på tapeten utan man talar idag mer om principer. Carl-Erik Sahlberg presenterade i sin prästmötesavhandling på 80-talet ”nio tillväxtfaktorer” för församlingar, utifrån sin erfarenhet från missionsfältet. Christian Schwarz fann genom sin världsomspännande forskning på 90-talet ”åtta kvalitativa särdrag” för växande församlingar. På senare tid har det kommit forskning och erfarenheter också från vårt land. Klas Eriksson och Cathrine Nygren har tittat på 15 växande frikyrkor och Fredrik Modéus har dragit erfarenheter från 35 växande svenskkyrkliga församlingar. Alla dessa undersökningar tillsammans ger faktiskt en ganska klar bild av vad det är för faktorer och principer som gör att församlingar kan växa.

Nya uttryck

I Svenska kyrkan har vi kanske haft lättast att identifiera oss med och ta till oss intryck från den engelska kyrkomiljön (mer än t.ex. den amerikanska). Engelska kyrkan har sedan rätt lång tid haft en påtaglig krismedvetenhet, även i kyrkoledningen. Där uppmanar man församlingarna att våga pröva nya vägar att vara kyrka. Bl.a. gjordes en rapport 2004 med namnet ”Mission-shaped church” (missionsformad kyrka). Den har öppnat för en ström av församlingsförnyelse och nya församlingsbyggen över hela England. Även så kallade ”fresh expressions of church” (nya uttryck för att vara församling) växer upp som svampar ur jorden. Ofta mindre gemenskaper, mitt där människor är: på skolor, arbetsplatser, på caféer, i bostadsområden etc. Det spännande med dessa nya uttryck av att vara kyrka är att de inte konkurrerar med de traditionella församlingsmiljöerna utan kompletterar dem, ofta med en god förmåga att nå helt nya människor. I England idag prästviger man bara dem som har ett tydligt missionsfokus!

Också i vår kontext handlar det om att finna nya vägar att nå människor med evangeliet, men också med kristet liv. Människor idag, och i synnerhet, tror jag, de yngre generationerna, är inte intresserade av att engagera sig i någonting om de inte får vara medproducenter. Jag möter också många unga vuxna t.ex. i dopsamtalen som inte är intresserade så mycket av läror och teorier som av att leva ett hållbart och sant liv. Det är en annan öppenhet idag än för bara 10-15 år sedan. Verklig, öppen, tillåtande gemenskap är också något som står högt på människors önskelista i ett överindividualistiskt samhälle. Där har församlingen en enorm möjlighet i vår tid.

Förändra attityder  

Enligt min erfarenhet handlar det inte om att börja förända former och verksamheter, utan att förändra attityder. Det finns några nycklar som jag tror är avgörande för ett långsiktigt förändringsarbete.

* Församlingssyn – både statskyrkotiden och folkkyrkosynen har förvrängt bilden av den levande församlingen. Vi måste röra oss från den bild av ”kyrka” som härstammar från en tid då kyrkan handlade om prästens uppdrag att tillhandahålla Ordet och sakramenten och på det sättet hålla en i allt väsentligt kristen befolkning på den rätta vägen, till att återvinna bilden av församlingen som Kristi kropp i världen.  Det har nog med facit i hand varit till kyrkans nackdel att hon haft råd att faktiskt anställa bort allt frivilligt engagemang. Många svenskar associerar idag kyrkan med dess anställda, en institution bland andra i samhället. Även en del av kyrkans anställda har köpt denna församlingssyn när man säger som en kollega sa: ”Vi kan inte ha frivilliga, outbildade människor till att leda verksamheter i kyrkan!”

* Delaktighet – många trotjänare i församlingen har gjort ett fantastiskt arbete. Nu är utmaningen att ändra inställningen från ”Man ska ställa upp” eller ”Jag hjälper prästen/diakonen/kantorn” till ett ”Vad roligt att jag kan vara med och bidra” eller ”Församlingen är vi alla, verksamheterna är vårt gemensamma ansvar”. Att i förkunnelse och undervisning peka på, inte bara våra brister, utan också våra tillgångar i de personligheter vi är, de gåvor Gud utrustat oss med, är avgörande för att väcka liv i lemmarna och få dem i funktion. En ledares största utmaning är att våga lämna över ansvar till andra. Man måste tåla att någon annan gör saker på ett annorlunda sätt. Det är mer arbetskrävande att involvera andra, men nödvändigt för människors och därmed församlingens utveckling.

* Missionslängtan – har med församlingssynen att göra, att församlingen är till för de som inte är där. Ett tydligt mönster i alla de växande församlingar jag själv besökt i t.ex. Norge och England är ett tydligt fokus på mission, att nå ut till andra människor i närområdet. Här behöver vi ge nya bilder för ordet mission, som för många är något som sker i Afrika eller Asien. Vi har också haft lite för enkla lösningar på problemet mission, en övertro på att om vi bara firar högmässa varje söndag så kommer nog folk. Vi måste rusta församlingen, de aktiva, att kavla upp ärmarna och göra det jobb som det faktiskt kostar att nå ut och föra människor hela vägen in i ett aktivt kristet liv.

Rätt fokus

Gudstjänsten är inte centrum – den är en ytterlighet i en pendelrörelse mellan kallelse och sändning, kom och gå!

Utveckling har ofta handlat om gudstjänstförnyelse. Men ska vi vara ärliga är gudstjänst en av få saker vi har ett skapligt grepp om i Svenska kyrkan. Självklart måste man hela tiden fortsätta att arbeta med språk och former i gudstjänsten för att alltid vara relevant i sin egen samtid.  Ordets och Måltidens gudstjänst, församlingens bön och lovsång är och förblir grunden för allt vad kristen gudstjänst heter, men inom den ramen finns mycket att utveckla. Misstaget man lätt gör är att man tror att gudstjänstutveckling räcker. Men det spelar ju ingen roll hur fantastisk gudstjänst man har om ingen vet om att den finns och hittar in i den. Det primära ansvaret att fylla kyrkan vilar på den gudstjänstfirande församlingen. Prästens ansvar är att ”fylla predikstolen”, som någon sa.  Prästerna är trots allt betalda vittnen. Därför är en nyckel att väcka missionslängtan i den gudstjänstfirande församlingen.

Tydlighet i uppdraget

Många har nog någon formulering som emanerar ur missionsbefallningen som grunden för sitt arbete, uttryckt t.ex. i en församlingsinstruktion. En församling jag jobbade i uttryckte det övergripande målet med det snärtiga ”Gå ut!”, men missade att ”Gå ut” är medel och inte mål. Uppdraget i missionsbefallningen är ”Göra lärjungar” genom att ”Gå ut, döpa och lära”.

Om uppdraget alltså är att ”göra lärjungar” blir frågan ”vad är en lärjunge?” relevant. Det står inte uttryckt i någon särskild vers i Bibeln. Däremot modelleras det av Jesus själv och av hans lärjungar. Att vara lärjunge handlar ju inte primärt om en lära som ska omfattas, utan om ett liv som ska levas. Vi känner ju igen detta från den tidiga kyrkans dopundervisning som hade fokuset, inte så mycket på doktrinerna, som på livet – konsekvenserna av en kristen tro i ord och handling.

Man kan i Jesu liv, och hans lärjungars liv, urskönja vissa livsmönster. Ett pedagogiskt redskap med just det namnet fann jag i St Thomas Church i Sheffield. Lifeshapes (livsmönster) är ett pedagogiskt redskap som med hjälp av några enkla bilder sätter fokus på hur man lever kristet liv. En sådan enkel bild är triangeln. När man ser på Jesu liv märker man att han lever i framför allt tre relationsriktningar. Vår uppgift som enskilda och som församlingar är att göra som han gjorde.

* Uppåt – till sin Fader. Det är lätt att gå förbi de många ställen där det talas om att Jesus tillbringade tid i avskildhet tillsammans med sin Fader i himlen, men det är ju påtagligt att den närheten och självklarheten Jesus hade i sin upp-relation satte avtryck i lärjungarna när de, som hade bett till Gud sedan barnsben, kommer till honom och ber ”Herre, lär oss att be.” Uppåt-relationen gestaltas i församlingen framför allt i den söndagliga gudstjänsten. De flesta undersökningar visar på att en återkommande gudstjänstform som gör att människor känner igen sig och blir bekväma i gudstjänsten är det som också har möjlighet att växa.

 I Romelanda firar vi sedan några år högmässa varje söndag, med det tillägget att inledningen är barnanpassad med barnsånger och en barnpredikan varje söndag. Sedan går barnen till ”söndagskul” och har roligt och återkommer till nattvarden. Jag mötte detta sätt att dra in barnen i centrum i gudstjänsten, första gången i Stavanger i Norge, där biskopen har uppmuntrat präster och församlingar att söka nya vägar att vara församlingar som upplevs som relevanta för dagens människor. Präster som Helge Standahl och Rune Rasmussen har där, inom Norska kyrkans ram, etablerat församlingar i nybyggarområden som med stort lekmannaengagemang och små medel firar i grunden traditionella gudstjänster, men med en hög grad av delaktighet och kreativitet som tilltalar moderna människor. 

* Inåt – i den lilla gemenskapen. Det var många som följde Jesus, men han utsåg tolv som blev hans ”smågrupp”. Inom den tycks han även ha haft en mindre ledargrupp på tre – Petrus, Jakob och Johannes. Jesus satte ofta av tid för att odla relationerna i denna lilla gemenskap och hans lärjungar fortsatte på den vägen då de alltid färdas minst två och två när evangeliet bars ut över medelhavsområdet. Jag kan vara ganska besviken på de många förkunnare jag mötte i min ungdom som sa: ”Du ska be din bön, du ska läsa din bibel, du ska vara ett Jesu vittne där du är.” Man pekade sällan på vikten av gemenskap, man formade inte grupper som kunde bära varandra. Även när det handlade om något så trivialt som att hämta en åsna, sände ju Jesus lärjungarna två och två. Förekomsten av ”livsnära smågrupper” är det tydligast urskiljbara särdraget hos växande församlingar enligt Schwarz forskning. I Romelanda är cellgruppernas träffar pulsen i många församlingsmedlemmars liv och också platsen där mycket bön och många initiativ föds till utåtriktade satsningar.

* Utåt – precis som jag som människa behöver få vara kreativ och utåtriktad, ha en uppgift i tillvaron, behöver en församling fullgöra sitt utåtriktade uppdrag för att må bra. Här hjälper oss faktiskt kyrkoordningen när den så tydligt lyfter fram diakoni och mission. Fast jag är rädd att det i många församlingsinstruktioner under rubriken diakoni endast står något lite om att man har en diakon anställd. På motsvarande sätt kanske det under mission i bästa fall står att man anordnar Alpha-kurser. Inget fel i något av det, men att forma en församling att leva ett medvetet utåtriktat liv, där människor sätter av tid för att skapa mötesplatser där man kan nå andra, är något annat.

Här är smågrupper en avgörande faktor. I Sheffield sa man om smågrupperna ”small enough to care, big enough to dare” (de är små nog för att man ska bry sig om varandra och de är stora nog för att man tillsammans ska våga).  Vägen för gudstjänstfolket att nå ut går genom de små grupperna. Vägen för nya människor att hitta in i gudstjänstgemenskapen går också lättare genom den lilla gruppen. (Se pendeln tidigare).

Framtidens församlingar

Jag intervjuade en gång Ove Wikström för kristen närradio och frågade: ”Vilken är kyrkans framtidsmöjlighet?”. ”Att vara mer from”, svarade han. Och det är förstås grunden: Jesus i centrum, bönens betydelse, en förväntan på Andens närvaro. Allt detta är avgörande för evangeliets framgång förstås. Men vid sidan av det behöver vi bygga klokt. Vi kanske måste erkänna att församlingshemskristendomen har misslyckats. Har man råd idag att ha sitt församlingshem kvar är det förstås en tillgång, men kanske kommer det att visa sig i framtiden att församlingshemmen var en parentes i vår kyrkohistoria. Kristet liv är nog primärt tänkt att levas i gudstjänsten (UPP), i hemmen (IN) och i vardagen (UT). Vi gör klokt i att ställa om till det livet, innan ekonomiska realiteter tvingar oss till det.

Rekommenderad läsning:

Mission-shaped Church, Church House Publishing, UK, 2004

Sahlberg, Carl-Erik: Den växande kyrkan, Kraft Media Publishing, 2005

Rasmussen, Rune: Misjonerende menighet, Verbum forlag, Norge, 2004

Eriksson, Klas och Nygren, Cathrine: Växande församlingar i Sverige, Sv. Bap.samf., 2008

Breen, Mike: Ett passionerat liv, (om Livsmönster), Figtive Works AB, Estland, 2006

Modéus, Fredrik: Mod att vara kyrka, Verbum, 2005

Modéus, Fredrik: Längta efter liv, Verbum, 2009

Björk, Daniel: Nytt vin och gamla säckar, (Pro Gradu, Åbo akad. www.nyttvin.nu), 2008

Fler nya skott från gamla rötter, Red. T Larspers m.fl., Larsson Offsettryck AB, Linköping, 2009