Kan man be för den som dött?

Frågan uppkom i ett samtal häromdagen. Det finns här på västkusten bland en del en tradition att det är fullständigt otänkbart att be för den som dött. Det är sas för sent. Den personen är redan på en annan plats. I himlen eller helvetet. Bortom vår påverkan.

Det enklaste argumentet för att det ändå skulle kunna gå för sig att be för den som dött är som Paulus säger: "Gör er inga bekymmer, utan när ni åkallar och ber, tacka då Gud och låt honom få veta alla era önskningar." (Fil 4:6) Det finns inga förbjudna böner. Vi får be om allt det vi önskar. Skulle vi inte få be för den vi älskar och saknar? Skulle Gud bli arg för det? Om det hjälper? Det vet vi inte.

 

Ser man teologiskt på frågan om de som dött, så måste man vara ärlig och säga att vi vet inte hundra hur det funkar på andra sidan.

Mose och Elia dök upp och hälsade på Jesus på förklaringsberget. Det talas om att en sky av vittnen följer vårt livslopp. (Heb 12:1) Vilka är det?

 

Vi har ett fint uttryck på svenska när någon dör. Vi säger att den har "gått ur tiden" och det är ju så vi tror. Att vi inte längre är begränsade av tid och rum  Därför kan man tänka sig att de som lever vidare hos Herren kan röra sig fritt i evigheten och alltså följa historiska skeenden. Men återigen, vi vet inte.

 

Katoliker tänker sig att Gud inte gör skillnad på dem som lever på jorden och i himlen. För honom är alla som tillhör honom levande och för honom är alla som inte vill höra till honom döda, oavsett om de knallar omkring på jorden eller inte.

Johannesevangeliet har en annorlunda syn på levande och döda.

"Den som tror på honom blir inte dömd, men den som inte tror är redan dömd, eftersom han inte har trott på Guds ende sons namn." (Joh 3:18)

Domen är inte nåt som kommer, utan nåt som vi lever under. Vi är "döda" i andlig mening pga synden.

"Sannerligen, jag säger er: den som hör mitt ord och tror på honom som har sänt mig, han har evigt liv. Han faller inte under domen, utan har övergått från döden till livet." (Joh 5:24)

Men vi kan få liv genom tron på Kristus. Övergå från döden (som vi "levde" i) till livet.

 

Också Paulus är ju inne på att liv och död handlar om nåt annat än bara det fysiska.

"Om vi lever, lever vi för Herren, och om vi dör, dör vi för Herren. Vare sig vi lever eller dör tillhör vi alltså Herren." (Rom 14:8)

 

Medvetna katoliker är noga med att de inte tillber helgonen, men att de kan be om helgonens förböner. Att de sas supportar oss från himlen. Personligen ser jag inget behov av det. Jag tror det räcker gott att be direkt till Jesus.

 

Till försvar för tanken att det är kört när man väl har dött finns ju t.ex. liknelsen om Lasaros och den rike mannen (Luk 16). Där finns ett gap mellan himmel och helvete som man inte kan ta sig över i liknelsen.

 

Samtidigt vet vi inte när vi hamnar där. Finns det ett mellanstadium? Ett väntrum? Dödsriket omtalas ju och kanske inte ska förstås som liktydigt med helvetet.

 

Finns det en fri vilja efter döden? Det verkar så. I Bibelns sista kapitel står det att den som vill fritt ska få dricka av livets vatten. Den som vill.

 

Finns det en möjlighet att vi måste vilja kliva in i den himmel som Herren erbjuder? Och att det kan finnas de som av olika skäl tvekar, dröjer kvar, kanske för att man har saker ogjorda i livet. Jag vill ta människors upplevelser av "spökerier" av avlidna släktingar, på allvar. Min huvudtes är dock att det är änglar och demoner de upplever (de finns, det är tydligt i skriften) men som de tolkar som döda släktingar. Men, jag vet inte hur det funkar på andra sidan.

 

Till sist: GT varnar för att söka råd hos de döda (5Mos 18:11). Det är nog klokt. Men det är ju nåt annat än att be för den som har gått bort.

Släpp kyrkan loss, den är inte vår...

Nu är det kyrkoval. Det bortglömda valet brukar det kallas. Svenska kyrkan är den enda kyrkan i världen som styrs i huvudsak av sekulära politiska partier. Att det är så har historiska orsaker. Först var det kungamakten som ville kontrollera kyrkan, sedan de politiskt valda. Men sedan år 2000 är kyrkan och staten skilda åt, men någon boskillnad vill inte de politiska partierna göra.

När journalister frågar politiska företrädare om det inte är dags att lämna de kyrkliga valen svarar de flesta med innebörden att kyrkan inte skulle klara det ännu. Förmynderi alltså. Vad är det som säger att människor som är partipolitiskt engagerade är bättre än de som ”bara” är kyrkligt engagerade på att sköta en kyrka? Ofta är faktiskt verkligheten precis tvärtom. Många av de partipolitiskt invalda har inget eget engagemang i kyrkan, förstår inte kyrkans identitet och uppgift och kanske inte ens har intresse nog att närvara vid möten.

Just nu retar en valfilm gjord av SSU upp många kyrkligt engagerade människor. I den sägs att man ska rösta på Socialdemokraterna i kyrkovalet eftersom Jesus var sosse. Det är inte bara okunnigt utan också ganska magstarkt. Sanningen är ju istället att de första kristnas livsstil 1900 år senare inspirerade kommunismens och socialismens grundare till att formulera sina idéer, fast de utelämnade Gud förstås. Men det är inte bara SSU som gör det här tankefelet. Andra politiska partier hävdar också att kyrkan behöver just deras värderingar för framtiden. Att deras politiska värderingar skulle vara garanter för att kyrkan utvecklas i "rätt" riktning. Vad kyrkan behöver är kristna värderingar, för det är det som gör kyrkan till kyrka. Andra krafter i samhället får ha sina värderingar, men om Svenska kyrkan ska infiltreras med andra politiska värderingar upphör poängen med att hon är kyrka.

Lika skeptiska som vi ska vara till sekulära stater som styrs av religiösa ledare, lika skeptiska ska vi vara till att religiösa samfund styrs av sekulära ledare. Det behövs många bra och engagerade människor i Svenska kyrkan, men där har vilket politiskt parti man föredrar ingen som helst betydelse. Man är nämligen lika välkommen i kyrkan oavsett politisk färg. Det är dags att låta kyrkan vara kyrka. Och det är inte vår kyrka att förändra som vi behagar, utan Jesu kyrka. Rösta på något av de ickepolitiska alternativen på söndag.

Frestelsen att inget veta

Ju mer man lär sig om det ogreppbara, t.ex. världen, människokroppen eller universum, desto större inser man att det är och att det man egentligen vet är försvinnande lite. För varje fråga som får ett svar uppstår hundra nya frågor. Så är det såklart med Gud också, i synnerhet med Gud.
Det finns en trend inom religionerna att först ivrigt söka svar, för att sedan finna några svar men inte alla, så småningom tröttna i sitt sökande och till sist slå fast att det är ingen idé att söka för Gud är ändå så stor, ogripbar och osökbar.

Visst är Gud större än allt vad vi förmår tänka, visst är han långt mer än vi kan ana eller förstå.
"Dina tankar, o Gud, är för höga för mig, väldig är deras mångfald." (Ps 139:17). "Detta är bara en glimt av hans verk, det vi hört är blott en viskning. Vem kan fatta hans allmakts dån?" (Job 26:14).
"Liksom himlen är högt över jorden, så är mina vägar högt över era vägar, mina planer högt över era planer." (Jes 55:9).

Samtidigt gör Nya Testamentet häpnadsväckande anspråk. "Ingen har någonsin sett Gud. Den ende sonen, själv gud och alltid nära Fadern, han har förklarat honom för oss." (Joh 1:18). "Av en enda människa har han skapat alla folk. Han har låtit dem bo över hela jordens yta, och han har fastställt bestämda tider för dem och de gränser inom vilka de skall bo. Det har han gjort för att de skulle söka Gud och kanske kunna treva sig fram till honom - han är ju inte långt borta från någon enda av oss." (Apg 17:26-27). "Ty den som ber, han får, och den som söker, han finner, och för den som bultar skall dörren öppnas." (Matt 7:8).

Den som söker ska finna och han, den ende Sonen, har förklarat Gud för oss! Mose ville se Gud men fick bara se hans rygg (2Mos 33), men när hans bror Aron läste välsignelsen över folket (4Mos 6) säger han att Herren vänder sitt ansikte till oss och ger oss frid. Jesus är Guds ansikte. Han avslöjar Gud, tar bort slöjan från Guds ansikte, så att vi kan se vem han är och hur han är. "Den som har sett mig har sett Fadern" (Joh 14:9b), säger Jesus.

Vi behöver ivrigt söka Gud genom att lära känna Jesus ännu djupare. Det gör vi i Ordet och vid bordet, nattvarden. Det gör vi förstås i bönen och i bröderna och systrarna som, liksom vi själva, är delar av hans kropp. Samtidigt måste vi lära oss att leva med att vi är människor som aldrig kan förstå allt. Men Bibelns trotsiga anspråk och kyrkans långa erfarenhet är att vi kan få tillräckligt med pusselbitar och få nog många av dem på rätt plats för att kunna urskilja motivet, bilden av den Evige, den Störste, den Outgrundlige som Jesus lärde oss kalla Vår Far.

Om ondskan

Mitt bloggande är mer än lovligt sporadiskt och eftersom jag aldrig skriver ut mina predikningar så kan jag inte lägga upp dem heller. Men idag gör jag ett försök. På 3:e söndagen i fastan handlar det om ondskan och det är viktigt att tala om ondskan ibland.

Mina första år som kristen hade jag en världsbild som bestod av två storheter som stod över oss och kämpade en ganska jämn kamp i tillvaron: Gud och det goda mot Djävulen och det onda. Under dessa storheter fanns människan som sökte navigera så gott det gick. Nuförtiden vet jag bättre. Det finns bara en storhet och det är Gud och han är god - bara god. Under Gud finns allt som Gud skapat: universum, jorden, planeterna, fiskar, hästar, bävrar och människor - och änglar! "Ty i honom skapades allt i himlen och på jorden, synligt och osynligt" (Kol 1:16) Det som sägs om allt Gud skapat i inledningen av Bibeln är att det är gott.

Det onda då? Skälet att det onda kan uppstå är att Gud har skapat oss (och änglarna) med en fri vilja. Det måste vara så. Eftersom Gud är kärlek och skapar i kärlek ger han fri vilja till dem han skapar. Frihet att säga ja och säga nej, att följa och att svika. Det är det kunskapens träd i skapelseberättelsen står för, möjligheten att säga: "Gud, vi behöver inte dig, vi kan själva klara livet, själva avgöra vad som är bra eller dåligt för oss." Någon som har haft tonåringar som känner igen sig? Som tonårsförälder kan man inte göra så mycket, man måste ge frihet. Kärleken kräver det. Man kan bara vara där med sin kärlek, sina goda råd, sitt lyssnande öra och sin öppna famn. Likadant är det för Vår Fader.

Ondska kallar vi det som uppstår när Gud inte får vara med. Mycket vi människor åstadkommer är fantastiskt, men mycket är också förfärligt. När Gud inte fick vara med uppstod en irreparabel skada på tillvaron som vi kallar ondska. Sjukdomar, olyckor och död är alltså inte ondskans ursprung utan konsekvenser av ondskan. En bild för gott och ont är ju ljus och mörker. Här blir bilden ännu tydligare. Mörker kan bara uppstå om ljuset stängs ute. Släpps ljuset in är det alltid starkare än mörkret. Mörker är inget annat än frånvaro av ljuset. (Detta antyder också hur mörkret ska bekämpas: släpp in ljuset!)

Ondskans två källor är dels änglarnas fria bortväljande av Gud, dels människornas. Bibeln berättar att en del av de osynliga andeväsen Gud skapade, vilka är lika verkliga som vi fast annorlunda, själva ville vara Gud, med "Ljusets ängel" (Lucifer = ljusbäraren) i spetsen. I en orms skepnad frestar han människan att ta samma steg. Sedan dess har vi dels en påverkan utifrån, en försåtlig fiende till Gud och allt det goda som vill snärja oss, och som Paulus talar om i dagens episteltext med orden: "Ty det är inte mot varelser av kött och blod vi har att kämpa, utan mot härskarna, mot makterna, mot herrarna över denna mörkrets värld, mot ondskans andekrafter i himlarymderna. Ta därför på er Guds rustning, så att ni kan göra motstånd på den onda dagen och stå upprätt efter att ha fullgjort allt." (Ef 6:12-13). Dels har vi en egen inneboende drivkraft som drar åt fel håll med kännetecken som: avundsjuka, självupptagenhet, missunnsamhet, listan kan göras lång.

En del av ondskans yttringar kan vi enkelt härleda till dessa källor: orättvisor, krig, fattigdom, kriminalitet, mobbning etc.. Annat är svårare att härleda: olyckor, naturkatstrofer etc., men Bibeln lär oss att också dessa saker är konsekvenser av det vi kallar syndafallet, att människan lämnade Gud och den ledning vi hade behövt för att navigera rätt i livet och att människan svek det ansvar hon hade fått av Gud: att förvalta hans skapelse.

Här behöver vi ta upp två vanliga missuppfattningar som är ganska vanliga:
- "Allt som sker är Guds vilja". Detta är en vanlig tanke och har varit ganska förhärskande i kyrkan i långa tider. Det ger en gudsbild som innebär att Gud är både god och ond. En sådan opålitlig och obegriplig Gud blir svår att sätta sin tillit till. En Gud som ger med ena handen och slår med den andra. Visst, Gud är allsmäktig, har all makt. Men han har avstått att ha makt över vår vilja. Däför har vi frihet att göra sånt som inte är Guds vilja. Därför sker sånt som inte är Guds vilja. Uppenbarligen tillåter Gud att det onda sker, detta är svårt att smälta, men det är det nog för Gud också. Men han tar inte tillbaka sina gåvor. Har han gett oss fri vilja så har han och skulle han "ta bort all ondska" skulle han göra våld på vår fria vilja och dessutom behöva ta bort alla människor, eftersom det onda finns hos oss alla. Därför har han en annan strategi och det är att få oss att vända tillbaka till honom av fri vilja: "Med trofasthetens band drog jag dem, med kärlekens rep. Jag var som den som lyfter upp ett barn till kinden. Jag böjde mig ner och gav dem att äta." (Hos 11:4)

Den andra vanliga missuppfattningen är:
- "Det som sker en människa är konsekvenser av hur man levt tidigare, t.o.m. i tidigare liv". Detta österländska tankesätt är idag ganska utbrett även i ett land som Sverige. "Vad man sår får man också skörda" står det visserligen i Bibeln (Gal 6:7), men läser man nästa vers ser man att det inte handlar om någon slags återgäldningsprincip, tvärtom: "Den som sår i sitt kött skall skörda förgängelse ur köttet, men den som sår i anden skall skörda evigt liv ur anden." (Gal 6:8). Även denna bibeltext handlar om att vi aldrig kan reda ut "förgängelsen" med vår egen förmåga, utan bara genom Guds Ande. Jesus gör tydligt upp med denna livssyn i Nya Testamentet. Han tar några aktuella olyckor som exempel: "Vid samma tillfälle kom några och berättade för honom om de galileer vilkas blod Pilatus hade blandat med blodet från deras offerdjur. Då sade han: "Tror ni att de var större syndare än alla andra i Galileen, eftersom detta kunde hända dem? Nej, säger jag, men om ni inte omvänder er skall ni alla mista livet som de. Eller de arton som dödades när Siloatornet rasade, tror ni att de var större syndare än alla andra i Jerusalem? Nej, säger jag, men om ni inte omvänder er skall ni alla mista livet, precis som de." (Luk 13:1-5) Ondskan drabbar vem som helst, när som helst, och slutligen drabbar döden oss alla. Jesu ärende är att vi skulle "vända om" till Gud som är den ende som kan rädda oss ur detta.

Hade ondskan varit begriplig och logisk hade den inte varit något problem för oss. Då hade vi kunnat lära oss att hantera den. Men nu är den precis motsatt mot hur Gud är. När Gud är rättvis, barmhärtig trofast och mild, så är ondskan alltid orättvis, obarmhärtig, svekfull och brutal. Ondskan i sig har aldrig någon mening, men det fantastiska med Gud är att han kan skapa mening också ur det som är onda händelser. Gud är med oss igenom det onda och kan använda det onda för att vi ska växa i det goda. Tänk på hur den fantastiska berättelsen om Josef, som såldes som slav av sina bröder, men blev till räddning undan svält för samma bröder, slutar: "Ni ville mig ont, men Gud har vänt det till något gott. Han ville göra det som nu har skett och därigenom bevara många människor vid liv." (1 Mos 50:20). Lägg märke till vad Josef säger. Det var inte Gud som ville det onda utan människor, men han använde det onda och vände det till något gott.

Kampen mot ondskan i Bibeln handlar i gamla testamentet om hur Gud försöker få människor att komma till insikt. Han ger dem bud att följa. Han ger dem starka ledare och hjältar, men inget hjälper. Till slut kliver han själv in i tillvaron. Han föds in i världen, blir människa. När Jesus kommer förklarar han krig mot ondskan. Han bekämpar det onda med det goda. Dels genom att avväpna de onda andemakterna. Sida upp och sida ner i nya testamentet ser vi den kampen. Men också genom att undervisa om Guds väg och konkret reparera konsekvenserna av ondskan: bota sjuka och upprätta människor.

Vi har som hans lärjungar samma kallelse: att "besegra det onda med det goda." (Rom 12:21). Till vår hjälp har vi fått Kristi Ande och Kristi kropp, som är församlingen. Vi har en kallelse att stå emot den onde. Till det har vi fått den vapenrustning som Paulus talar om i dagens episteltext (Ef 6). Vi har också fått kallelsen att reparera skadorna av ondskan: att verka för rättvisa, fred, barmhärtighet, bota sjuka, trösta de ledsna, besöka de ensamma etc., och detta i full förvissning om att det goda, ljuset, alltid är starkare än det onda, mörkret. Därför att i oss bor han som är världens ljus. "Om Gud är för oss, vem kan då vara mot oss?" (Rom 8:31)