Är församlingsväxt möjlig i vår tid? Kan man hitta vägar att förnya församlingen samtidigt som man är trogen mot traditionen? Björn Gusmark, kyrkoherde i Romelanda och Kareby utanför Kungälv, delar med sig av tankar och erfarenheter, bl.a. inspirerade från växande församlingar i England, Norge och Sverige!
Principer – inte koncept
Församlingsutveckling, församlingsförnyelse, församlingsväxt – kärt barn har många namn. Olika trendbegrepp har under de senaste årtiondena velat adressera det problem vi inte kan blunda för med vikande siffror på alla fronter. Vi är väl många som har sökt efter lösningen med stort L, konceptet med stort K. Kanske har du liksom jag snott gudstjänstagendor i kyrkor som tycks samla människor till gudstjänst.
En ny trend som gör mig hoppfull är att man med tiden gjort insikter. Det är inte längre koncept eller gudstjänstordningar som är på tapeten utan man talar idag mer om principer. Carl-Erik Sahlberg presenterade i sin prästmötesavhandling på 80-talet ”nio tillväxtfaktorer” för församlingar, utifrån sin erfarenhet från missionsfältet. Christian Schwarz fann genom sin världsomspännande forskning på 90-talet ”åtta kvalitativa särdrag” för växande församlingar. På senare tid har det kommit forskning och erfarenheter också från vårt land. Klas Eriksson och Cathrine Nygren har tittat på 15 växande frikyrkor och Fredrik Modéus har dragit erfarenheter från 35 växande svenskkyrkliga församlingar. Alla dessa undersökningar tillsammans ger faktiskt en ganska klar bild av vad det är för faktorer och principer som gör att församlingar kan växa.
Nya uttryck
I Svenska kyrkan har vi kanske haft lättast att identifiera oss med och ta till oss intryck från den engelska kyrkomiljön (mer än t.ex. den amerikanska). Engelska kyrkan har sedan rätt lång tid haft en påtaglig krismedvetenhet, även i kyrkoledningen. Där uppmanar man församlingarna att våga pröva nya vägar att vara kyrka. Bl.a. gjordes en rapport 2004 med namnet ”Mission-shaped church” (missionsformad kyrka). Den har öppnat för en ström av församlingsförnyelse och nya församlingsbyggen över hela England. Även så kallade ”fresh expressions of church” (nya uttryck för att vara församling) växer upp som svampar ur jorden. Ofta mindre gemenskaper, mitt där människor är: på skolor, arbetsplatser, på caféer, i bostadsområden etc. Det spännande med dessa nya uttryck av att vara kyrka är att de inte konkurrerar med de traditionella församlingsmiljöerna utan kompletterar dem, ofta med en god förmåga att nå helt nya människor. I England idag prästviger man bara dem som har ett tydligt missionsfokus!
Också i vår kontext handlar det om att finna nya vägar att nå människor med evangeliet, men också med kristet liv. Människor idag, och i synnerhet, tror jag, de yngre generationerna, är inte intresserade av att engagera sig i någonting om de inte får vara medproducenter. Jag möter också många unga vuxna t.ex. i dopsamtalen som inte är intresserade så mycket av läror och teorier som av att leva ett hållbart och sant liv. Det är en annan öppenhet idag än för bara 10-15 år sedan. Verklig, öppen, tillåtande gemenskap är också något som står högt på människors önskelista i ett överindividualistiskt samhälle. Där har församlingen en enorm möjlighet i vår tid.
Förändra attityder
Enligt min erfarenhet handlar det inte om att börja förända former och verksamheter, utan att förändra attityder. Det finns några nycklar som jag tror är avgörande för ett långsiktigt förändringsarbete.
* Församlingssyn – både statskyrkotiden och folkkyrkosynen har förvrängt bilden av den levande församlingen. Vi måste röra oss från den bild av ”kyrka” som härstammar från en tid då kyrkan handlade om prästens uppdrag att tillhandahålla Ordet och sakramenten och på det sättet hålla en i allt väsentligt kristen befolkning på den rätta vägen, till att återvinna bilden av församlingen som Kristi kropp i världen. Det har nog med facit i hand varit till kyrkans nackdel att hon haft råd att faktiskt anställa bort allt frivilligt engagemang. Många svenskar associerar idag kyrkan med dess anställda, en institution bland andra i samhället. Även en del av kyrkans anställda har köpt denna församlingssyn när man säger som en kollega sa: ”Vi kan inte ha frivilliga, outbildade människor till att leda verksamheter i kyrkan!”
* Delaktighet – många trotjänare i församlingen har gjort ett fantastiskt arbete. Nu är utmaningen att ändra inställningen från ”Man ska ställa upp” eller ”Jag hjälper prästen/diakonen/kantorn” till ett ”Vad roligt att jag kan vara med och bidra” eller ”Församlingen är vi alla, verksamheterna är vårt gemensamma ansvar”. Att i förkunnelse och undervisning peka på, inte bara våra brister, utan också våra tillgångar i de personligheter vi är, de gåvor Gud utrustat oss med, är avgörande för att väcka liv i lemmarna och få dem i funktion. En ledares största utmaning är att våga lämna över ansvar till andra. Man måste tåla att någon annan gör saker på ett annorlunda sätt. Det är mer arbetskrävande att involvera andra, men nödvändigt för människors och därmed församlingens utveckling.
* Missionslängtan – har med församlingssynen att göra, att församlingen är till för de som inte är där. Ett tydligt mönster i alla de växande församlingar jag själv besökt i t.ex. Norge och England är ett tydligt fokus på mission, att nå ut till andra människor i närområdet. Här behöver vi ge nya bilder för ordet mission, som för många är något som sker i Afrika eller Asien. Vi har också haft lite för enkla lösningar på problemet mission, en övertro på att om vi bara firar högmässa varje söndag så kommer nog folk. Vi måste rusta församlingen, de aktiva, att kavla upp ärmarna och göra det jobb som det faktiskt kostar att nå ut och föra människor hela vägen in i ett aktivt kristet liv.
Rätt fokus
Gudstjänsten är inte centrum – den är en ytterlighet i en pendelrörelse mellan kallelse och sändning, kom och gå!
Utveckling har ofta handlat om gudstjänstförnyelse. Men ska vi vara ärliga är gudstjänst en av få saker vi har ett skapligt grepp om i Svenska kyrkan. Självklart måste man hela tiden fortsätta att arbeta med språk och former i gudstjänsten för att alltid vara relevant i sin egen samtid. Ordets och Måltidens gudstjänst, församlingens bön och lovsång är och förblir grunden för allt vad kristen gudstjänst heter, men inom den ramen finns mycket att utveckla. Misstaget man lätt gör är att man tror att gudstjänstutveckling räcker. Men det spelar ju ingen roll hur fantastisk gudstjänst man har om ingen vet om att den finns och hittar in i den. Det primära ansvaret att fylla kyrkan vilar på den gudstjänstfirande församlingen. Prästens ansvar är att ”fylla predikstolen”, som någon sa. Prästerna är trots allt betalda vittnen. Därför är en nyckel att väcka missionslängtan i den gudstjänstfirande församlingen.
Tydlighet i uppdraget
Många har nog någon formulering som emanerar ur missionsbefallningen som grunden för sitt arbete, uttryckt t.ex. i en församlingsinstruktion. En församling jag jobbade i uttryckte det övergripande målet med det snärtiga ”Gå ut!”, men missade att ”Gå ut” är medel och inte mål. Uppdraget i missionsbefallningen är ”Göra lärjungar” genom att ”Gå ut, döpa och lära”.
Om uppdraget alltså är att ”göra lärjungar” blir frågan ”vad är en lärjunge?” relevant. Det står inte uttryckt i någon särskild vers i Bibeln. Däremot modelleras det av Jesus själv och av hans lärjungar. Att vara lärjunge handlar ju inte primärt om en lära som ska omfattas, utan om ett liv som ska levas. Vi känner ju igen detta från den tidiga kyrkans dopundervisning som hade fokuset, inte så mycket på doktrinerna, som på livet – konsekvenserna av en kristen tro i ord och handling.
Man kan i Jesu liv, och hans lärjungars liv, urskönja vissa livsmönster. Ett pedagogiskt redskap med just det namnet fann jag i St Thomas Church i Sheffield. Lifeshapes (livsmönster) är ett pedagogiskt redskap som med hjälp av några enkla bilder sätter fokus på hur man lever kristet liv. En sådan enkel bild är triangeln. När man ser på Jesu liv märker man att han lever i framför allt tre relationsriktningar. Vår uppgift som enskilda och som församlingar är att göra som han gjorde.
* Uppåt – till sin Fader. Det är lätt att gå förbi de många ställen där det talas om att Jesus tillbringade tid i avskildhet tillsammans med sin Fader i himlen, men det är ju påtagligt att den närheten och självklarheten Jesus hade i sin upp-relation satte avtryck i lärjungarna när de, som hade bett till Gud sedan barnsben, kommer till honom och ber ”Herre, lär oss att be.” Uppåt-relationen gestaltas i församlingen framför allt i den söndagliga gudstjänsten. De flesta undersökningar visar på att en återkommande gudstjänstform som gör att människor känner igen sig och blir bekväma i gudstjänsten är det som också har möjlighet att växa.
I Romelanda firar vi sedan några år högmässa varje söndag, med det tillägget att inledningen är barnanpassad med barnsånger och en barnpredikan varje söndag. Sedan går barnen till ”söndagskul” och har roligt och återkommer till nattvarden. Jag mötte detta sätt att dra in barnen i centrum i gudstjänsten, första gången i Stavanger i Norge, där biskopen har uppmuntrat präster och församlingar att söka nya vägar att vara församlingar som upplevs som relevanta för dagens människor. Präster som Helge Standahl och Rune Rasmussen har där, inom Norska kyrkans ram, etablerat församlingar i nybyggarområden som med stort lekmannaengagemang och små medel firar i grunden traditionella gudstjänster, men med en hög grad av delaktighet och kreativitet som tilltalar moderna människor.
* Inåt – i den lilla gemenskapen. Det var många som följde Jesus, men han utsåg tolv som blev hans ”smågrupp”. Inom den tycks han även ha haft en mindre ledargrupp på tre – Petrus, Jakob och Johannes. Jesus satte ofta av tid för att odla relationerna i denna lilla gemenskap och hans lärjungar fortsatte på den vägen då de alltid färdas minst två och två när evangeliet bars ut över medelhavsområdet. Jag kan vara ganska besviken på de många förkunnare jag mötte i min ungdom som sa: ”Du ska be din bön, du ska läsa din bibel, du ska vara ett Jesu vittne där du är.” Man pekade sällan på vikten av gemenskap, man formade inte grupper som kunde bära varandra. Även när det handlade om något så trivialt som att hämta en åsna, sände ju Jesus lärjungarna två och två. Förekomsten av ”livsnära smågrupper” är det tydligast urskiljbara särdraget hos växande församlingar enligt Schwarz forskning. I Romelanda är cellgruppernas träffar pulsen i många församlingsmedlemmars liv och också platsen där mycket bön och många initiativ föds till utåtriktade satsningar.
* Utåt – precis som jag som människa behöver få vara kreativ och utåtriktad, ha en uppgift i tillvaron, behöver en församling fullgöra sitt utåtriktade uppdrag för att må bra. Här hjälper oss faktiskt kyrkoordningen när den så tydligt lyfter fram diakoni och mission. Fast jag är rädd att det i många församlingsinstruktioner under rubriken diakoni endast står något lite om att man har en diakon anställd. På motsvarande sätt kanske det under mission i bästa fall står att man anordnar Alpha-kurser. Inget fel i något av det, men att forma en församling att leva ett medvetet utåtriktat liv, där människor sätter av tid för att skapa mötesplatser där man kan nå andra, är något annat.
Här är smågrupper en avgörande faktor. I Sheffield sa man om smågrupperna ”small enough to care, big enough to dare” (de är små nog för att man ska bry sig om varandra och de är stora nog för att man tillsammans ska våga). Vägen för gudstjänstfolket att nå ut går genom de små grupperna. Vägen för nya människor att hitta in i gudstjänstgemenskapen går också lättare genom den lilla gruppen. (Se pendeln tidigare).
Framtidens församlingar
Jag intervjuade en gång Ove Wikström för kristen närradio och frågade: ”Vilken är kyrkans framtidsmöjlighet?”. ”Att vara mer from”, svarade han. Och det är förstås grunden: Jesus i centrum, bönens betydelse, en förväntan på Andens närvaro. Allt detta är avgörande för evangeliets framgång förstås. Men vid sidan av det behöver vi bygga klokt. Vi kanske måste erkänna att församlingshemskristendomen har misslyckats. Har man råd idag att ha sitt församlingshem kvar är det förstås en tillgång, men kanske kommer det att visa sig i framtiden att församlingshemmen var en parentes i vår kyrkohistoria. Kristet liv är nog primärt tänkt att levas i gudstjänsten (UPP), i hemmen (IN) och i vardagen (UT). Vi gör klokt i att ställa om till det livet, innan ekonomiska realiteter tvingar oss till det.
Rekommenderad läsning:
Mission-shaped Church, Church House Publishing, UK, 2004
Sahlberg, Carl-Erik: Den växande kyrkan, Kraft Media Publishing, 2005
Rasmussen, Rune: Misjonerende menighet, Verbum forlag, Norge, 2004
Eriksson, Klas och Nygren, Cathrine: Växande församlingar i Sverige, Sv. Bap.samf., 2008
Breen, Mike: Ett passionerat liv, (om Livsmönster), Figtive Works AB, Estland, 2006
Modéus, Fredrik: Mod att vara kyrka, Verbum, 2005
Modéus, Fredrik: Längta efter liv, Verbum, 2009
Björk, Daniel: Nytt vin och gamla säckar, (Pro Gradu, Åbo akad. www.nyttvin.nu), 2008 Fler nya skott från gamla rötter, Red. T Larspers m.fl., Larsson Offsettryck AB, Linköping, 2009
