lördag 25 augusti 2012

Alla vill till himlen men ingen vill dö

Vad ska jag göra? är en fråga Jesus och senare hans lärjungar får vid flera tillfällen i Nya testamentet. Frågan handlar om vad ska jag göra för att leva rätt, vad ska jag göra för att behaga Gud och vad ska jag göra för att slippa dö och få leva evigt? Som t.ex. i Matt 19:16: Då kom en man fram till honom och frågade: "Mästare, vad skall jag göra för gott för att få evigt liv?"

Det var en i högsta grad levande fråga för människor på Jesu tid. Kanske för att man levde närmare döden. Man visste att man bara var ett infekterat sår, en obotlig men vanlig sjukdom eller ett överfall av rövare från döden. Dessutom predikades det om rätt och fel, himmel och helvete. Men framför allt visste man, eftersom man hade Första Mosebok, att döden var något onaturligt, en i högsta grad objuden gäst, något som Gud inte ville och som inte hade funnits från början. Döden var ett problem man ville övervinna och inte nåt man skulle acceptera och stilla vänta på.

Idag finns inte den frågan: vad ska jag göra för att få evigt liv? Vi har anpassat oss, vant oss vid döden så till den grad att vi tror det ska vara så. Vi säger att döden är en naturlig del av livet. I allt för liten grad har kyrkan informerat om att så inte är fallet. Och eftersom ingen ställer frågan kan man såklart diskutera hur meningsfullt det är att kyrkan predikar om hur man slipper döden, om man inte först förklarar att det är Guds mening att vi ska leva evigt.

Timbuktu har en jättehit med låten "Alla vill till himlen men ingen vill dö". När man läser texten förstår man att han slår huvudet på spiken när det gäller vilka frågor dagens människor ställer. Låten handlar om människors strävan efter det goda livet, utan att fördenskull vara beredda att göra jobbet. Man vill ha det "himmelskt" här och nu och det fort och gratis. Ser man bakom att det ofta handlar om prylar och nöjen, så tror jag att här finns en djupare dimension för kyrkan att ta på allvar.

Människor idag kanske inte funderar så mycket på livet efter döden, för man tror kanske att döden är slutet eller möjligen att man fortsätter leva i den här världen fast i en annan kropp. Men man funderar alltjämt på hur man kan leva ett gott liv, ett meningsfullt liv. Kanske kan kyrkan hörsamma den frågan till att börja med?

Vad är det då människor frågar efter? Ja, när vi nu upptäckt att materiell välfärd inte löste allt, söker människor ofta gemenskap. Äkta, varm gemenskap, där man får komma som man är, men ändå utvecklas och utmanas av mötet med andra. Att få komma ur individualismens förbannelse som bara skapar egoism i ena änden och ensamhet i den andra.

Häri ligger församlingens stora utmaning och möjlighet. Om vi vill och vågar gestalta verklig gemenskap, så som Bibeln målar församlingen i Nya testamentet, så skulle det vara dynamit i vår tid. Väl inne i gemenskapen skulle sedan de djupa frågorna få komma i sin takt och en personlig kristen tro få växa fram ur en mylla bestående av öppenhet och delaktighet, men ändå med tydlighet kring evangeliets fantastiska svar till människans eviga frågor.

Kyrkan och politiken


Om ett år ungefär är det val i Svenska kyrkan. Just nu pågår funderingar och förberedelser inför dessa val inom de olika nomineringsgrupper som tänker ställa upp i de kyrkliga valen. År 2000 skildes Svenska kyrkan från staten, men det bara på papperet så att säga. Det är tid nu efter tolv år att göra klart bodelningen.
Fortfarande har de politiska partierna makten i Svenska kyrkan. Självklart ska människor med olika partipolitiska preferenser även i fortsättningen finnas med i kyrkans styrande organ. Men människor ska förstås engagera sig och väljas i första hand för sitt engagemang i kyrkan. Idag är det alltför ofta så att man väljs i första hand utifrån sitt engagemang i ett politiskt parti.

Det går väl hyggligt an på nationell nivå, för det är klart att dit kandiderar människor som både är politiskt och kyrkligt engagerade, men på lokal nivå är det alltför ofta stora bekymmer. I lokala kyrkoråd sitter ofta människor som ”blev över” när listorna till kommunfullmäktige var fyllda. Jag har själv suttit med församlingsstyrelser där i princip ingen är engagerad i kyrkan, besöker dess verksamheter eller förstår kyrkans uppdrag och särart. De politiska partierna kommer dominera kyrkovalen på det lokala planet så länge partierna ställer upp i stift och nationellt val. Ungefär 12% av kyrkans medlemmar går och röstar i kyrkovalet. De allra flesta röstar som de gjorde i riksdagsvalet. Frågar man, vet ytterst få vad partiet vill med kyrkan. Vi har ett demokratiproblem.
En del av de politiska partierna har insett det orimliga i att ett trossamfund styrs av ickereligiösa politiska partier och har velat lämna ”kyrkopolitiken” (som det så märkligt kallas). Men de har inte riktigt förmått, utan finns kvar fast under annat namn, t.ex. FISK, Folkpartister i Svenska kyrkan. Andra klamrar sig kvar och menar att deras ideologi är viktig för att forma kyrkan.

Det finns ffa tre skäl varför de politiska partierna borde släppa kyrkan:

-          För partiernas trovärdighets skull. Jag sa till en god vän som varit aktiv socialdemokrat hela sitt liv: ”Visst vill sossarna vara religiöst neutrala så att man även kan vara ett parti för våra invandrade svenskar som t.ex. har muslimsk eller buddhistisk tro?” ”Självklart” svarade han. ”Hur tror du då att de uppfattar det faktum att sossarna är med och styr en kristen frikyrka?” frågade jag. ”Gör vi?” sa han upprört. ”Ja, sa jag, Svenska kyrkan är sedan 2000 en fri kyrka”. ”Ja det har du rätt i, sa han, så kan vi ju inte ha det!”

Vi skulle bygga och starta en andra förskola i vår församling. Kommunpolitikerna gav oss tillstånd, men sossarna ville ha inskrivet att de egentligen är emot religiösa friskolor, dock inte vår eftersom vår första förskola funkade så bra. En misstänksamhet mot samma kyrka man själv är med och styr. Det hela blir mycket märkligt.
 
-          För kyrkans trovärdighets skull. Redan Gustav Vasa insåg att om man knöt kyrkan närmare kungamakten kunde man hålla folket i schack. I ett modernt demokratiskt samhälle behöver människor ha frihet till fritt tänkande och fri tro. När kyrkan uttalar sig så misstros ofta det ena eller andra partiets propagandamaskin ligga bakom. Som t.ex. när Sveriges Kristna Råd med ärkebiskopen i spetsen förra året uttalade sig om de utförsäkrades situation, då antogs det genast ligga socialdemokratisk partipolitik bakom. Där kyrkan, eller andra religiösa samfund, finns bör de erbjudas möjligheten att vara en fri röst i samhället. Så länge andra krafter, om de så är i majoritet, definierar och filtrerar vad minoriteten får tycka och tro blir det som kommer ut ganska unket. Vi bör minnas att några av vägröjarna, för hundra år sedan eller så, för att den moderna demokratin och folkhemmet kunde växa fram var arbetarrörelsen, nykterhetsrörelsen och väckelserörelserna. Det behövs flera goda krafter vid sidan av politiken för att bygga ett gott samhälle, men då måste de stå fria i relation till den politiska makten för att kunna bidra. Annars blir det som i de totalitära regimer vi så ofta kritiserar från svenskt håll. Man skulle kanske våga säga att lika självklart som vi tycker det är märkligt när religiösa ledare styr ett land politiskt, borde vi kanske tycka att det är märkligt när politiska ledare styr ett religiöst samfund. Nu sa jag det visst.
 
-          För internationell trovärdighets skull. När man berättar för andra kristna i världen att de som bestämmer i vår kyrka hemma i Sverige är de politiska partierna och att kyrkans biskopar inte ens har rösträtt i kyrkans högsta beslutande organ, tror de först att man skojar. Sedan blir de mörkrädda och tycker det låter som Sovjet, att politikerna håller religionen i schack. Så illa är det ju inte, men det vet ju inte de.

Utgångspunkten är förstås gott menad. Flera politiska partier menar att deras ideologier och värderingar behövs för att kyrkan ska hamna rätt. Det är egentligen inte så lite förmätet. Vem fanns egentligen först? Den kristna kyrkan har med sina värderingar, gemenskaper och institutioner påverkat människor på ett djupt, existentiellt plan såväl som på ett vardagsnära, praktiskt plan sedan tusen år ungefär. Sedan drygt hundra år har politiska partier kommit till och bidragit ffa till den vardagliga och praktiska delen av livet.

Vad ska jag använda för bild? Skansen har funnits sedan 1891 och lärt svenskar om djur och kultur. De senaste decennierna har ytterligare en sida vuxit fram, underhållningen i Allsång på Skansen. När de politiska partierna ska lära kyrkan hur man ska vara kyrka är det som om Måns Zelmerlöw skulle försöka lära Skansenpersonalen hur man bäst vårdar djuren och kulturbyggnaderna.
 
Jag hoppas orimligheterna framträder tydligt. Vägen att lösa detta vet jag inte. Men tänk om de som finns i de olika partiernas ledningar kunde göra gemensam sak, så att inte också detta blir partipolitik. Tänk om kyrkovalet 2013, eller åtminstone fyra år senare, valet ute i församlingarna kunde vara ett val mellan nomineringsgrupper som ”Kyrkans väl”, ”Modern kyrka”, ”IE - Internationellt Engagemang”, ”Diakonipartiet” etc. – alltså grupper bildade av alla typer av människor, men där utgångspunkten är engagemanget i och för kyrkan och inget annat.
En sak är säker. Vi präster kan inte driva det här, det skulle bara uppfattas som att vi talar i egen sak, att vi är ute efter mer makt. Men det handlar det överhuvudtaget inte om. Vi vill bara som alla andra organisationer ha beslutande organ som är befolkade av människor som är engagerade och kompetenta och i kyrkan är faktiskt partifärg av underordnad betydelse.

torsdag 23 augusti 2012

Tron kommer av predikan?

Tron kommer av predikan brukar man säga. Kanske på ett särskilt sätt har det varit parollen här på västkusten där de gamla "rätte lärarna" kunde hålla på länge och deras predikningar var det man gick till kyrkan för. Man firade inte gudstjänst, man gick och lyssnade på prästen.

"Så bygger tron på förkunnelsen, och förkunnelsen på Kristi ord" (Rom 10:17) är det bibelcitat som ligger till grund för det här tänkandet. Tittar man i grundtextens grekiska står det ungefär: tro kommer av det som hörs och det som hörs (ska höras) är Guds/Kristi ord. Det är alltså inte predikan i sig som skapar tro utan det är när det Jesus har sagt, hans ord, Guds ord hörs i församlingen som tro väcks eller skapas hos människan.

Vad menas då med tro? Vad ska vi med mer tro till? Det räcker väl att vi har fått en tro en gång? Tro är ett ofta missuppfattat ord. Vi använder det i vår kultur som att det handlar om att anta att något är sant eller att något finns som man inte kan bevisa. Vi kristna använder det ofta som att det handlar om ett trospaket, ett antal trossatser eller försanthållanden som man omfattar som människa. Tro i Bibeln betyder mer "att agera utifrån det man blivit övertygad om är sant". Det är därför t.ex. Jakob i sitt brev påminner om att tron måste få konsekvenser i handling annars är det ingen tro, då är det en död tro (Jak 2:17).

Vi kristna har som lemmar i Kristi kropp, delar av hans församling, ett uppdrag i världen. Vi ska vara Jesu händer och fötter, öron och mun i vår tid och där vi lever. För att göra detta behöver vi goda ledare, bra organisation men framför allt behöver vi tro. Den tro som innebär att "agera utifrån det man blivit övertygad om är sant". Den tron kommer som en följd av, eller ges som en gåva, när vi lyssnar till vad Jesus säger (läser om vad han gör etc.) i Bibeln. När vi får hela Bibelns rika erfarenhet av hur Gud handlar i historien och med människor och folk aktualiserad för oss växer vårt förtroende för Gud och hans kärlek till alla människor. Vår vilja blir påverkad av hans vilja och också vårt mod. En Guds nöd för människor och sammanhang blir vår nöd och sätter oss i rörelse, får oss att "agera utifrån det vi blivit övertygade om". Självklart växer också tron när vi gör egna erfarenheter av Guds godhet och kraft eller tar del av andra kristnas erfarenheter. Men de erfarenheterna kommer ju först när vi agerar ut vår tro.

Därför räcker det inte att ha aldrig så bra ledare, bra planer eller bra organisation om vi inte låter Herren själv mata oss med det dagliga bröd som hans eget ord är. Berättelserna bygger upp och föder liv. Guds Ande verkar genom det ord som getts oss som ett nådemedel, inte bara för vår frälsnings skull utan för hela världens.

tisdag 14 augusti 2012

Vikten av vila

I Bibelns skapelseberättelse skapade Gud världen på sex dagar. På den sjunde vilade han. Enligt skapelseordningen skapades människan på den sjätte och sista dagen. Det betyder att det första vi gjorde efter att ha skapats var att ta en dag ledigt med Gud!

Vi tänker oss väl inte att det var precis sju dagar, kanske sju stadier eller steg på nåt sätt. Men som vanligt vill inte Bibeln kommunicera vetenskapliga fakta utan ge oss näring och riktning för våra liv.
Vi lever i "utbrändhetens tid". Klart människor gick in i väggen förr också, även om man inte sa så då. Men det är nåt med denna tid och den här delen av världen som gör att vi trots materiell välfärd inte mår bra. Det är nåt med det inre. Det är nåt med våra andliga behov.

Tänk om man kunde vila för att arbeta, inte arbeta och om det blir tid över eventuellt vila. Börja med att sätta ut vilodagarna i sin nyuppackade planeringskalender. Vi behöver hämta kraft för att orka.
Kraften finns ffa hos Gud själv. De första kristna firade som vi gudstjänst på söndagen. Men de bodde i ett judiskt sammanhang. Där var söndagen första arbetsdagen. De gick alltså upp och firade gudstjänst med nattvard före den första arbetsdagens början, i början av sin arbetsvecka. Mässan var för dem deras andliga frukost, det de behövde för att orka vara kristna, älska sin nästa, be för dem som förföljde dem, den kommande veckan.

Människan är skapad till arbete, aktivitet, kreativitet. Det är nåt positivt. Inte ett straff som många felaktigt tror. Arbete fanns före syndafallet. Det är en av livets meningar. Det är säkert därför många mår så dåligt av att vara arbetslösa, att inte bli tagna i anspråk, att inte få utlopp för sina gåvor. Men kraften till vårt arbete, vår aktivitet, kreativitet får vi från Gud. Vi måste börja där.

Det är ena anledningen att gå i kyrkan på söndagen. Den andra är att få träffa Gud. Hur kan man ha en relation till någon om man inte ses? Att träffa Gud när han kommer genom sin helige Ande i sitt ord, i sakramenten, i bönen och sången. Men också att träffa hans kropp - församlingen. Gud är närvarande i världen genom sin Ande och sin Kropp - församlingen. Om jag tror jag kan vara kristen utan att vara en del av församlingen då är jag som handen som säger till armen och resten av kroppen: jag behöver er inte, jag klarar mig själv, säger Paulus i 1 Korinthierbrevet.

Men om gudstjänsten är tråkig då? Gå dit och gör den roligare! Det är aldrig någon annans uppgift att göra en bra gudstjänst till dig eller mig. Gudstjänst gör vi tillsammans. Kräv att få vara med. Berätta vad du har för gåvor. Det är prästens skyldighet att ta vara på församlingsmedlemmarnas gåvor.

Att hämta kraft är förstås mer än gudstjänst. Vi behöver vår vila. Vila kan se olika ut för olika människor. Den som har ett stillasittande arbete kanske behöver röra på sig. Den som har ett krävande kroppsarbete kanske vill ligga på soffan.

Så behöver vi också perioder av vila. Ett par perioder per år då vi inte är så nyttiga utan fyller på batterierna till ande, själ och kropp. Jag är själv precis i slutet av min sommarsemester och det börjar klia i fingrarna att få ta nya tag. Det är precis som det ska vara.