Är Svenska kyrkan i kris?

Jag läste nyss biskop Johan Tyrbergs herdabrev ”Kallad till kärlek”. På det hela taget uppbygglig läsning. Kanske inte någon tydlig programförklaring. Men varmt och klokt i många delar. Han konstaterar att kyrkan är i kris. Samtidigt, fortsätter han, har kyrkan alltid varit i kris. Allra störst var kanske krisen de där tio dagarna mellan himmelsfärden och pingstdagen när några skrämda lärjungar satt gömda med känslor blandade av fruktan och förväntan.

Jag tänker vidare: om man i kris lägger ordets grekiska grundbetydelse ”dom” eller ”åtskiljande”, kan man säga att kyrkan alltid står inför vägval. Kris handlar alltid om att i varje tid urskilja kyrkans väg framåt. Och att ständigt påminna sig om kyrkans djupaste identitet och söka gestalta den i varje tid.

Svenska kyrkans statistik talar sitt tydliga språk. Om inget görs firar ingen människa gudstjänst i Svenska kyrkan om trettio år. Vad kommer det då stå i tidningarna: ”Svenska kyrkan har efter en lång tids sjukdom lämnat oss i sorg och saknad” ?

Det är inte för sent att påverka utgången. Vi kan fortfarande se till att rubrikerna istället lyder: ”Svenska kyrkan har tillfrisknat efter en lång tids sjukdom och hälsar från sjukbädden att hon snart är back in business”.

Vari består sjukdomen? Jesus hade en avsikt när han formade sin kyrka här på jorden. Vi kan se kyrkan ta form i hans liv tillsammans med sina lärjungar, vi kan följa kyrkans utveckling i Nya Testamentets skrifter. Ingen kyrka har någonsin varit fullkomligt frisk. Små krämpor och blessyrer har hon alltid haft. Ibland en riktig flunsa. Det är en Guds nåd att han alltid valt att verka i och genom sin kyrka trots att hon alltid haft sina brister och svagheter. Eller kanske just därför. Det får dock aldrig tas till ursäkt för att inte i varje tid söka att bättre gestalta vad kyrkan var tänkt att vara och bättre göra det kyrkan är kallad att göra.

För Svenska kyrkans del har vi nog genom vår historia fått oss en del inbyggda systemfel, ett antal buggar för att använda dataspråk. När kristendomen kom till vårt land var det med en stark prästcentrering. Prästen var det andliga proffset, folket var okunnigt och fick sköta det praktiska. Detta brottas vi med än idag där prästen och de anställda ska producera andligheten, medan kyrkorådet sköter byggnader och väljer gardiner. Detta är långt från den ”kristikroppstanke” vi möter i NT där alla har del i både andligt och praktiskt. Med enhetskyrkans framväxt på 15- och 1600-talet får vi en likriktning där kungarna ville skapa en svensk nationell enhet med hjälp av kyrkan. Alla överallt skulle be och sjunga på samma sätt. Detta skiljer sig från de många lokala uttryck kyrkan tar sig i den tidiga kristenheten. Vi har ändå till slut förstått behovet av lokal kulturkänslighet t.ex. i missionsarbetet ute i världen. När ska vi på allvar öppna för lokal mångfald och kreativitet här hemma?

Folkkyrkotanken i början av 1900-talet med Svenska kyrkans särskilda kallelse till hela Sveriges folk, byttes snart ut mot tanken att folket var kyrkan och därmed skulle styra kyrkan. Man var tvungen att vara partipolitiker för att sitta i ett kyrkoråd. Kungen som huvud över kyrkan byttes mot politikerna. Biskoparna fick inte ens rösta. Andra kyrkor ute i världen tror att vi skojar när vi berättar hur vår kyrka styrs. Lika mycket som vi reagerar när religiösa ledare styr en sekulär stat ute i världen, lika mycket borde vi reagera när sekulära partier vill styra ett trossamfund. Det är dags att låta frikyrkan Svenska kyrkan bli en fri kyrka.

Så ekade mantrat ”Gudstjänsten i centrum” de senaste decennierna. Under samma tid har gudstjänstbesöken halverats. Alla vet vad som händer när alla rör sig in mot ett centrum, man blir stående i en klump. Gudstjänsten är inte centrum, den är ena änden på en pendel. Vi pendlar till gudstjänsten för att få kraft att pendla ut i diakoni och mission. Rörelsen ”kom och gå”, ”kallelse och sändning” är det kristna livets väsen. Det kristna liv som vi är kallade att leva tillsammans. Den sista buggen jag ska nämna handlar om just det, hur tron blev en privatsak när den var tänkt att vara gemenskap.

Det är dags för några buggfixar. Församlingsutveckling handlar om det. Ingenting kan vara viktigare för en biskop att driva. Börjar vi ana det? Biskopen landar i slutsatsen: ”Lösningen på krisen är att leva som den kyrka Kristus grundade, i trohet till honom och i apostlarnas efterföljd.” Amen to that!

Den falska toleransen

Fem präster i Stockholm har kidnappat Nathan Söderblom. De menar att hans inbjudan att samla världens kristenhet nu även ska omfatta alla religioner. Snart ska den första interreligiösa gudstjänsten firas med en präst och en imam sida vid sida.


Denna välvilja och önskan att vara öppen och tolerant får egentligen precis motsatta effekter. Det man egentligen säger när man hävdar att "alla religioner tror egentligen på samma Gud" eller "alla religioner leder till Gud" är att man inte tar den andre på allvar. Man respekterar inte, eller är djupt okunnig om, de andra religionernas innehåll. Till att börja med: en buddhist tror inte ens på en gud i den bemärkelsen de trevliga prästerna i Stockholm ändå får antas göra. För de flesta andra religioner är den kristna tron i högsta grad anstötlig. För en jude är denne Jesus t.ex. en falsk messias, för en muslim är blotta talet om en Guds Son som sitter på Faderns högra sida en grov hädelse. Bara julens glada budskap om att Gud blir människa är en djupt anstötlig och omöjlig tanke för de flesta. Många seriösa trosutövare inom andra religioner blir djupt kränkta när vi, de anstötliga kristna, utropar att våra religioner egentligen är uttryck för samma Gudstro.


Och vad blir rådet till de kristna i norra Irak eller Syrien när de står på knä med IS svärd mot sin hals? "Jamen, byt du till IS tro, det går lika bra." Det är arrogant av oss i bekväma Sverige att tala som om vi alla är vänner, samtidigt som människor mördas och våldtas för sin tro. Vad man borde sagt till den säkert snälle imamen som ska vara med i gudstjänsten i Stockholm är: "Säg till dina trosfränder i Irak att sluta mörda våra trosfränder, så kan vi snacka sedan". Det är sunda muslimer som måste ta tag i sina extremister. Det hade varit ett kärleksfullt budskap från Stockholmsprästerna.


Journalisten kan sin Bibel bättre än prästerna när han frågar "men säger inte Jesus själv att han är enda vägen till Fadern". Det häpnadsväckande svaret blir "det är ett anspråk som Johannesevangelisten har och som han lägger i Jesu mun". Jag vill påminna om att allt som Jesus påstås ha sagt är lagt i hans mun av evangelister. Vi kan alltså inte veta nåt? Inte ens om Jesus har sagt "Har de bevarat mitt ord, kommer de också att bevara ert." (Joh 15:20) eller "Den som lyssnar till er, han lyssnar till mig, och den som avvisar er, han avvisar mig. Men den som avvisar mig, han avvisar honom som har sänt mig." (Luk 10:16) Men om Jesus har sagt dessa ord så innebär det att allt evangelisterna säger är att lyssna till Jesus. Så vill vi tro det får vi försöka hantera att Jesus har sagt att "Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig."(Joh 14:6).
Väljer vi att inte tro att evangelisternas ord är Jesu ord, då kan vi lägga ner alltihop, då vet vi ingenting, inte om Guds kärlek och nåd heller.


Det man gör när man plockar det man vill och kastar annat ur Bibeln är egentligen den gamla ursynden. Man gör sig själv till Gud. Man tänker att "jag vet bättre vad som är rimligt att Jesus menade, än Johannes som levde med honom i tre år och var beredd att ge sitt liv för honom". Att vara kristen är en ibland tuff resa. Vill jag på allvar följa honom så utmanas mina tankar, världens synsätt, rådande tidsanda och ibland det jag själv skulle vilja att tron innebar. Det finns en rad saker jag hade önskat att den kristna tron hade inneburit. Jag hade gärna önskat att alla människor blev saliga på sin tro, att det fanns många vägar till Gud. Men nu finns det inget som tyder på det, tvärtom. Och det gör att jag får ägna mig åt något så obekvämt som att gå emot strömmen ibland, att stå för saker många andra inte står för. Jag är dessutom kallad att dela med mig av min tro, mission är nämligen en huvudpoäng i Jesu sändning. Det skulle väl inte behövas om alla religioner gick lika bra?

Till sist så berövar resonemanget att alla religioner leder till Gud, en massa människor den glädje det innbär att bli kristen. Det händer inte så sällan att människor med bakgrund i en annan religion blir kristna. Och de är ofta mycket tydliga med att religionerna inte är lika. De är glada och tacksamma att få upp ögonen för det de menar är sanningen. Jag hörde om en fd muslimsk kvinna som vittnade om sin nyvunna kristna tro, slängde sin koran-bok och utropade "jag har varit lurad". Ja, jag vet att det omvända förhållandet förekommer, kristna som konverterar till annan tro. Men så låt då alla dessa exempel stämma till respekt för religionernas skillnader. Den falska toleransen står inte ut med olikheter. Just därför är den inte tolerant utan påfallande intolerant. Eller som jag hörde en präst säga "i Svenska kyrkan är vi öppna för alla trossätt, och håller man inte med om det är man inte välkommen".


Och vad Nathan Söderblom anbelangar, så låt honom få vila i frid. Han ville samla världens kristna just runt den gemensamma bekännelsen till Jesus Kristus, inte kring Mohammed eller Buddha. Vad han skulle sagt i den aktuella frågan idag, kan såklart ingen veta.

Kristendomen är död, leve kristenheten!

På 300-talet gick den kristna tron från att ha varit en rörelse av människor som hade fått sina liv förvandlade genom den, som de påstod, uppståndne Herren och Frälsaren Jesus Kristus. De kristna hade varit motarbetade, förföljda och dödade i nästan 300 år, ändå växte antalet som bekände sig till den kristna tron lavinartat.
Från kejsar Konstantin och framåt skedde en normalisering, den kristna tron, kyrkan blev en del av makten i hela västvärlden. Det som styrde människorna, och som för all del gav någon slags stabilitet i tillvaron, var Kyrkan och Staten, det som tillsammans blev Kristendomen. De två var emellanåt oskiljaktiga, i många länder nästan samma sak. I Sverige blev från 1500-talet kungen kyrkans överhuvud och när han inte hade någon makt längre, de folkvalda politikerna.
Sedan 250 år ungefär har kyrkan varit på tillbakagång. All den samhällsnyttiga användning människorna hade av kyrkan, sjukvård, utbildning, nyhetsspridning etc. har med tiden flyttats över till det sekulära samhället och kvar blev - vad då? Under samma tid hade kyrkan sålt sitt smör och tappat pengarna. Smöret får här stå för evangeliet, bibelundervisningen, bönerna, det kristna livets kraft och ledning för människor. Det hade blivit ersatt med den liberala bibeltolkningens och de allmänmänskliga filosofiska predikningarnas syntetiska margarin. Det kunde man inte leva på.
Idag är kristendomen för de flesta ett avslutat kapitel. Många talar om att vi lever i den postkristna tiden. T.o.m. de kristna högtiderna får andra attribut, julkrubbor har ersatts av glada tomtar, påsklandskap av harar och kycklingar. Moralen och etiken röstar vi fram eller bestämmer helt enkelt att det som känns rätt för var och en är det som får gälla.
Mitt i detta kaos växer en längtan hos många. Längtan efter ett hållbart liv, efter en tolkningsnyckel till den kaotiska värld man möter i massmedia och i den egna erfarenheten. Längtan efter en verklig gemenskap med människor som inte går ut på att utnyttja eller sko sig på varandra. Man vill vara ett subjekt satt i relation till ett vi, man vill inte vara ett objekt för olika marknadskrafter.
I allt detta har kristenheten en enorm möjlighet. Kristenheten är, till skillnad från kristendomen som var ett system, till sin karaktär en gemenskap av människor. Människor som har upptäckt Gud som en verklighet, som funnit den kristna berättelsen om världen och dem själva trovärdig, alltså värd att tro på, och som lever för att gestalta gemenskap på ett sätt som den var tänkt från början: i relation till Gud, till varandra och med en kallelse i den värld de lever.
Bill Hybels har sagt: "Den lokala församlingen är världens hopp". Kyrkan, kristenheten, den lokala församlingen, gemenskapen av troende har idag världens chans. Samtidigt är kristenheten i sig just världens chans. För: "till vem skulle vi gå, Herre, du har det eviga livets ord" (Joh 6:68)

153 fiskar

Det är andra söndagen i påsktiden och vi fortsätter att vara i berättelsen om uppståndelsens Herre. I evangelietexten idag möter den uppståndne Jesus lärjungarna på stranden till Tiberiassjön eller Genesarets sjö (Joh 21:1-14). Det är en symbolladdad berättelse. De sju lärjungarna som befinner sig ute på vattnet utan att få någon fisk. Den mörka natten som påminner om mänsklighetens djupaste nöd. Så kommer gryningen med ljuset och de ser Jesus på stranden utan att först förstå att det är han. På hans instruktioner och närvaro vänder både ljuset och fiskelyckan åter och det hela mynnar ut i en måltidsgemenskap med honom. En sådan vi firade i kyrkan i morse (barnen hade faktiskt bakat "fiskar" och bröd till kyrkkaffet också).


Och så dessa 153 fiskar. Varför denna detaljupplysning? Varför inte bara skriva "många fiskar" eller "ett drygt hundratal"? Många har klurat på dessa 153 fiskar, och vi tror ju att inget i Bibeln står där av en slump. Här följer åtminstone sju spännande kopplingar, en del lättare att kontrollera än andra.


* 153 arter av fisk. Enligt en del källor menar man att det var just 153 arter av fisk man kände till vid Jesu tid. Om så är fallet så får så klart fångsten en symbolisk innebörd att hela skapelsens mångfald också är omfattad av Jesu påskgärning. Skapelsen väntar otåligt att Guds söner ska uppenbaras och befria den ur sitt slaveri (Rom 8:19-21).


* 153 kända folkslag. Man menar att så många folk kända man till vid Jesu tid. Även om det kanske fanns fler än judarna kände till så blir hälsningen tydlig. Jesus är till för alla stammar och språk, länder och folk (Upp 5:9).


* 153 JHWH. Jesus är Skapelsens Herre och den Gud som Bibelns första bok presenterar. Gudsnamnet JHWH, där det står "Herren" i våra Biblar, förekommer just 153 gånger i Genesis, Första Mosebok.


* 15,3 bud per dag. Jesus är lagens och det gamla förbundets fullkomnare (Matt 5:17). Mose fick under sina 40 dagar på Sinai berg ta emot 613 bud. Det är 15,3 bud per dag. Nu kunde ju inte lärjungarna få 15,3 fiskar i nätet så det fick bli det talet gånger 10 som i sig är ett av talen för det fullkomliga och också talet för det gamla förbundets huvudbud.


Alla bokstäver i det hebreiska alfabetet, som ju endast består av konsonanter, har ett givet talvärde. Man kan alltså lägga ihop värdet för bokstäverna i ett ord och få en summa. Intressant nog blir bl.a. följande ord och uttryck just 153.


* "Påsken" (Ha Pesach). Påskens betydelse har fått sin fullbordan i Jesus och lärjungarna kallas nu att leva ut den fulla frukten av påskens händelser.


* "Jag är Herren Gud" (Ani Adonai Elohim). På hebreiska har även denna fras 153 som talvärde. Jesus avslöjar på ett fördolt sätt i talet 153 sin identitet för världen.


* "Guds söner" (Bnei Ha Elohim). Här avslöjas också lärjungarnas identitet. De, och alla som i likhet med dem blir efterföljare till Jesus, ska kallas Guds söner (Gal 3:26). De/vi är de Guds söner som skapelsen otåligt väntat på och som alla världens folk nu väntar ska träda fram och förkunna befrielse för de fångna, syn för de blinda och ett nådens år från Herren (Luk 4:18-19).


Så i denna lilla detalj, de 153 fiskarna, avslöjar Gud hur Jesus Kristus är hela skapelsens och alla människors befriare, hur han har sitt ursprung i Genesis Herre, fullbordan av det gamla förbundet och påskens djupaste innebörd, Guds egen Son och hur de som följer honom är de Guds söner som är kallade att förkunna befrielse för hela världen.