På 300-talet gick den kristna tron från att ha varit en rörelse av människor som hade fått sina liv förvandlade genom den, som de påstod, uppståndne Herren och Frälsaren Jesus Kristus. De kristna hade varit motarbetade, förföljda och dödade i nästan 300 år, ändå växte antalet som bekände sig till den kristna tron lavinartat.
Från kejsar Konstantin och framåt skedde en normalisering, den kristna tron, kyrkan blev en del av makten i hela västvärlden. Det som styrde människorna, och som för all del gav någon slags stabilitet i tillvaron, var Kyrkan och Staten, det som tillsammans blev Kristendomen. De två var emellanåt oskiljaktiga, i många länder nästan samma sak. I Sverige blev från 1500-talet kungen kyrkans överhuvud och när han inte hade någon makt längre, de folkvalda politikerna.
Sedan 250 år ungefär har kyrkan varit på tillbakagång. All den samhällsnyttiga användning människorna hade av kyrkan, sjukvård, utbildning, nyhetsspridning etc. har med tiden flyttats över till det sekulära samhället och kvar blev - vad då? Under samma tid hade kyrkan sålt sitt smör och tappat pengarna. Smöret får här stå för evangeliet, bibelundervisningen, bönerna, det kristna livets kraft och ledning för människor. Det hade blivit ersatt med den liberala bibeltolkningens och de allmänmänskliga filosofiska predikningarnas syntetiska margarin. Det kunde man inte leva på.
Idag är kristendomen för de flesta ett avslutat kapitel. Många talar om att vi lever i den postkristna tiden. T.o.m. de kristna högtiderna får andra attribut, julkrubbor har ersatts av glada tomtar, påsklandskap av harar och kycklingar. Moralen och etiken röstar vi fram eller bestämmer helt enkelt att det som känns rätt för var och en är det som får gälla.
Mitt i detta kaos växer en längtan hos många. Längtan efter ett hållbart liv, efter en tolkningsnyckel till den kaotiska värld man möter i massmedia och i den egna erfarenheten. Längtan efter en verklig gemenskap med människor som inte går ut på att utnyttja eller sko sig på varandra. Man vill vara ett subjekt satt i relation till ett vi, man vill inte vara ett objekt för olika marknadskrafter.
I allt detta har kristenheten en enorm möjlighet. Kristenheten är, till skillnad från kristendomen som var ett system, till sin karaktär en gemenskap av människor. Människor som har upptäckt Gud som en verklighet, som funnit den kristna berättelsen om världen och dem själva trovärdig, alltså värd att tro på, och som lever för att gestalta gemenskap på ett sätt som den var tänkt från början: i relation till Gud, till varandra och med en kallelse i den värld de lever.
Bill Hybels har sagt: "Den lokala församlingen är världens hopp". Kyrkan, kristenheten, den lokala församlingen, gemenskapen av troende har idag världens chans. Samtidigt är kristenheten i sig just världens chans. För: "till vem skulle vi gå, Herre, du har det eviga livets ord" (Joh 6:68)
