Det enklaste argumentet för att det ändå skulle kunna gå för sig att be för den som dött är som Paulus säger: "Gör er inga bekymmer, utan när ni åkallar och ber, tacka då Gud och låt honom få veta alla era önskningar." (Fil 4:6) Det finns inga förbjudna böner. Vi får be om allt det vi önskar. Skulle vi inte få be för den vi älskar och saknar? Skulle Gud bli arg för det? Om det hjälper? Det vet vi inte.
Ser man teologiskt på frågan om de som dött, så måste man vara ärlig och säga att vi vet inte hundra hur det funkar på andra sidan.
Mose och Elia dök upp och hälsade på Jesus på förklaringsberget. Det talas om att en sky av vittnen följer vårt livslopp. (Heb 12:1) Vilka är det?
Vi har ett fint uttryck på svenska när någon dör. Vi säger att den har "gått ur tiden" och det är ju så vi tror. Att vi inte längre är begränsade av tid och rum Därför kan man tänka sig att de som lever vidare hos Herren kan röra sig fritt i evigheten och alltså följa historiska skeenden. Men återigen, vi vet inte.
Katoliker tänker sig att Gud inte gör skillnad på dem som lever på jorden och i himlen. För honom är alla som tillhör honom levande och för honom är alla som inte vill höra till honom döda, oavsett om de knallar omkring på jorden eller inte.
Johannesevangeliet har en annorlunda syn på levande och döda.
"Den som tror på honom blir inte dömd, men den som inte tror är redan dömd, eftersom han inte har trott på Guds ende sons namn." (Joh 3:18)
Domen är inte nåt som kommer, utan nåt som vi lever under. Vi är "döda" i andlig mening pga synden.
"Sannerligen, jag säger er: den som hör mitt ord och tror på honom som har sänt mig, han har evigt liv. Han faller inte under domen, utan har övergått från döden till livet." (Joh 5:24)
Men vi kan få liv genom tron på Kristus. Övergå från döden (som vi "levde" i) till livet.
Också Paulus är ju inne på att liv och död handlar om nåt annat än bara det fysiska.
"Om vi lever, lever vi för Herren, och om vi dör, dör vi för Herren. Vare sig vi lever eller dör tillhör vi alltså Herren." (Rom 14:8)
Medvetna katoliker är noga med att de inte tillber helgonen, men att de kan be om helgonens förböner. Att de sas supportar oss från himlen. Personligen ser jag inget behov av det. Jag tror det räcker gott att be direkt till Jesus.
Till försvar för tanken att det är kört när man väl har dött finns ju t.ex. liknelsen om Lasaros och den rike mannen (Luk 16). Där finns ett gap mellan himmel och helvete som man inte kan ta sig över i liknelsen.
Samtidigt vet vi inte när vi hamnar där. Finns det ett mellanstadium? Ett väntrum? Dödsriket omtalas ju och kanske inte ska förstås som liktydigt med helvetet.
Finns det en fri vilja efter döden? Det verkar så. I Bibelns sista kapitel står det att den som vill fritt ska få dricka av livets vatten. Den som vill.
Finns det en möjlighet att vi måste vilja kliva in i den himmel som Herren erbjuder? Och att det kan finnas de som av olika skäl tvekar, dröjer kvar, kanske för att man har saker ogjorda i livet. Jag vill ta människors upplevelser av "spökerier" av avlidna släktingar, på allvar. Min huvudtes är dock att det är änglar och demoner de upplever (de finns, det är tydligt i skriften) men som de tolkar som döda släktingar. Men, jag vet inte hur det funkar på andra sidan.
Till sist: GT varnar för att söka råd hos de döda (5Mos 18:11). Det är nog klokt. Men det är ju nåt annat än att be för den som har gått bort.
