Jag läste nyss biskop Johan Tyrbergs herdabrev ”Kallad till
kärlek”. På det hela taget uppbygglig läsning. Kanske inte någon tydlig
programförklaring. Men varmt och klokt i många delar. Han konstaterar att
kyrkan är i kris. Samtidigt, fortsätter han, har kyrkan alltid varit i kris.
Allra störst var kanske krisen de där tio dagarna mellan himmelsfärden och
pingstdagen när några skrämda lärjungar satt gömda med känslor blandade av
fruktan och förväntan.
Jag tänker vidare: om man i kris lägger ordets grekiska
grundbetydelse ”dom” eller ”åtskiljande”, kan man säga att kyrkan alltid står
inför vägval. Kris handlar alltid om att i varje tid urskilja kyrkans väg
framåt. Och att ständigt påminna sig om kyrkans djupaste identitet och söka
gestalta den i varje tid.
Svenska kyrkans statistik talar sitt tydliga språk. Om inget
görs firar ingen människa gudstjänst i Svenska kyrkan om trettio år. Vad kommer
det då stå i tidningarna: ”Svenska kyrkan har efter en lång tids sjukdom lämnat
oss i sorg och saknad” ?
Det är inte för sent att påverka utgången. Vi kan
fortfarande se till att rubrikerna istället lyder: ”Svenska kyrkan har
tillfrisknat efter en lång tids sjukdom och hälsar från sjukbädden att hon
snart är back in business”.
Vari består sjukdomen? Jesus hade en avsikt när han formade
sin kyrka här på jorden. Vi kan se kyrkan ta form i hans liv tillsammans med
sina lärjungar, vi kan följa kyrkans utveckling i Nya Testamentets skrifter.
Ingen kyrka har någonsin varit fullkomligt frisk. Små krämpor och blessyrer har
hon alltid haft. Ibland en riktig flunsa. Det är en Guds nåd att han alltid valt
att verka i och genom sin kyrka trots att hon alltid haft sina brister och
svagheter. Eller kanske just därför. Det får dock aldrig tas till ursäkt för
att inte i varje tid söka att bättre gestalta vad kyrkan var tänkt att vara och
bättre göra det kyrkan är kallad att göra.
För Svenska kyrkans del har vi nog genom vår historia fått
oss en del inbyggda systemfel, ett antal buggar för att använda dataspråk. När
kristendomen kom till vårt land var det med en stark prästcentrering. Prästen
var det andliga proffset, folket var okunnigt och fick sköta det praktiska.
Detta brottas vi med än idag där prästen och de anställda ska producera
andligheten, medan kyrkorådet sköter byggnader och väljer gardiner. Detta är
långt från den ”kristikroppstanke” vi möter i NT där alla har del i både
andligt och praktiskt. Med enhetskyrkans framväxt på 15- och 1600-talet får vi
en likriktning där kungarna ville skapa en svensk nationell enhet med hjälp av
kyrkan. Alla överallt skulle be och sjunga på samma sätt. Detta skiljer sig
från de många lokala uttryck kyrkan tar sig i den tidiga kristenheten. Vi har
ändå till slut förstått behovet av lokal kulturkänslighet t.ex. i
missionsarbetet ute i världen. När ska vi på allvar öppna för lokal mångfald
och kreativitet här hemma?
Folkkyrkotanken i början av 1900-talet med Svenska kyrkans
särskilda kallelse till hela Sveriges folk, byttes snart ut mot tanken att
folket var kyrkan och därmed skulle styra kyrkan. Man var tvungen att vara partipolitiker
för att sitta i ett kyrkoråd. Kungen som huvud över kyrkan byttes mot politikerna.
Biskoparna fick inte ens rösta. Andra kyrkor ute i världen tror att vi skojar
när vi berättar hur vår kyrka styrs. Lika mycket som vi reagerar när religiösa ledare
styr en sekulär stat ute i världen, lika mycket borde vi reagera när sekulära partier
vill styra ett trossamfund. Det är dags att låta frikyrkan Svenska kyrkan bli
en fri kyrka.
Så ekade mantrat ”Gudstjänsten i centrum” de senaste
decennierna. Under samma tid har gudstjänstbesöken halverats. Alla vet vad som
händer när alla rör sig in mot ett centrum, man blir stående i en klump.
Gudstjänsten är inte centrum, den är ena änden på en pendel. Vi pendlar till
gudstjänsten för att få kraft att pendla ut i diakoni och mission. Rörelsen ”kom
och gå”, ”kallelse och sändning” är det kristna livets väsen. Det kristna liv
som vi är kallade att leva tillsammans. Den sista buggen jag ska nämna handlar
om just det, hur tron blev en privatsak när den var tänkt att vara gemenskap.
Det är dags för några buggfixar. Församlingsutveckling
handlar om det. Ingenting kan vara viktigare för en biskop att driva. Börjar vi
ana det? Biskopen landar i slutsatsen: ”Lösningen på krisen är att leva som den
kyrka Kristus grundade, i trohet till honom och i apostlarnas efterföljd.” Amen
to that!
