Mitt bloggande är mer än lovligt sporadiskt och eftersom jag aldrig skriver ut mina predikningar så kan jag inte lägga upp dem heller. Men idag gör jag ett försök. På 3:e söndagen i fastan handlar det om ondskan och det är viktigt att tala om ondskan ibland.
Mina första år som kristen hade jag en världsbild som bestod av två storheter som stod över oss och kämpade en ganska jämn kamp i tillvaron: Gud och det goda mot Djävulen och det onda. Under dessa storheter fanns människan som sökte navigera så gott det gick. Nuförtiden vet jag bättre. Det finns bara en storhet och det är Gud och han är god - bara god. Under Gud finns allt som Gud skapat: universum, jorden, planeterna, fiskar, hästar, bävrar och människor - och änglar! "Ty i honom skapades allt i himlen och på jorden, synligt och osynligt" (Kol 1:16) Det som sägs om allt Gud skapat i inledningen av Bibeln är att det är gott.
Det onda då? Skälet att det onda kan uppstå är att Gud har skapat oss (och änglarna) med en fri vilja. Det måste vara så. Eftersom Gud är kärlek och skapar i kärlek ger han fri vilja till dem han skapar. Frihet att säga ja och säga nej, att följa och att svika. Det är det kunskapens träd i skapelseberättelsen står för, möjligheten att säga: "Gud, vi behöver inte dig, vi kan själva klara livet, själva avgöra vad som är bra eller dåligt för oss." Någon som har haft tonåringar som känner igen sig? Som tonårsförälder kan man inte göra så mycket, man måste ge frihet. Kärleken kräver det. Man kan bara vara där med sin kärlek, sina goda råd, sitt lyssnande öra och sin öppna famn. Likadant är det för Vår Fader.
Ondska kallar vi det som uppstår när Gud inte får vara med. Mycket vi människor åstadkommer är fantastiskt, men mycket är också förfärligt. När Gud inte fick vara med uppstod en irreparabel skada på tillvaron som vi kallar ondska. Sjukdomar, olyckor och död är alltså inte ondskans ursprung utan konsekvenser av ondskan. En bild för gott och ont är ju ljus och mörker. Här blir bilden ännu tydligare. Mörker kan bara uppstå om ljuset stängs ute. Släpps ljuset in är det alltid starkare än mörkret. Mörker är inget annat än frånvaro av ljuset. (Detta antyder också hur mörkret ska bekämpas: släpp in ljuset!)
Ondskans två källor är dels änglarnas fria bortväljande av Gud, dels människornas. Bibeln berättar att en del av de osynliga andeväsen Gud skapade, vilka är lika verkliga som vi fast annorlunda, själva ville vara Gud, med "Ljusets ängel" (Lucifer = ljusbäraren) i spetsen. I en orms skepnad frestar han människan att ta samma steg. Sedan dess har vi dels en påverkan utifrån, en försåtlig fiende till Gud och allt det goda som vill snärja oss, och som Paulus talar om i dagens episteltext med orden: "Ty det är inte mot varelser av kött och blod vi har att kämpa, utan mot härskarna, mot makterna, mot herrarna över denna mörkrets värld, mot ondskans andekrafter i himlarymderna. Ta därför på er Guds rustning, så att ni kan göra motstånd på den onda dagen och stå upprätt efter att ha fullgjort allt." (Ef 6:12-13). Dels har vi en egen inneboende drivkraft som drar åt fel håll med kännetecken som: avundsjuka, självupptagenhet, missunnsamhet, listan kan göras lång.
En del av ondskans yttringar kan vi enkelt härleda till dessa källor: orättvisor, krig, fattigdom, kriminalitet, mobbning etc.. Annat är svårare att härleda: olyckor, naturkatstrofer etc., men Bibeln lär oss att också dessa saker är konsekvenser av det vi kallar syndafallet, att människan lämnade Gud och den ledning vi hade behövt för att navigera rätt i livet och att människan svek det ansvar hon hade fått av Gud: att förvalta hans skapelse.
Här behöver vi ta upp två vanliga missuppfattningar som är ganska vanliga:
- "Allt som sker är Guds vilja". Detta är en vanlig tanke och har varit ganska förhärskande i kyrkan i långa tider. Det ger en gudsbild som innebär att Gud är både god och ond. En sådan opålitlig och obegriplig Gud blir svår att sätta sin tillit till. En Gud som ger med ena handen och slår med den andra. Visst, Gud är allsmäktig, har all makt. Men han har avstått att ha makt över vår vilja. Däför har vi frihet att göra sånt som inte är Guds vilja. Därför sker sånt som inte är Guds vilja. Uppenbarligen tillåter Gud att det onda sker, detta är svårt att smälta, men det är det nog för Gud också. Men han tar inte tillbaka sina gåvor. Har han gett oss fri vilja så har han och skulle han "ta bort all ondska" skulle han göra våld på vår fria vilja och dessutom behöva ta bort alla människor, eftersom det onda finns hos oss alla. Därför har han en annan strategi och det är att få oss att vända tillbaka till honom av fri vilja: "Med trofasthetens band drog jag dem, med kärlekens rep. Jag var som den som lyfter upp ett barn till kinden. Jag böjde mig ner och gav dem att äta." (Hos 11:4)
Den andra vanliga missuppfattningen är:
- "Det som sker en människa är konsekvenser av hur man levt tidigare, t.o.m. i tidigare liv". Detta österländska tankesätt är idag ganska utbrett även i ett land som Sverige. "Vad man sår får man också skörda" står det visserligen i Bibeln (Gal 6:7), men läser man nästa vers ser man att det inte handlar om någon slags återgäldningsprincip, tvärtom: "Den som sår i sitt kött skall skörda förgängelse ur köttet, men den som sår i anden skall skörda evigt liv ur anden." (Gal 6:8). Även denna bibeltext handlar om att vi aldrig kan reda ut "förgängelsen" med vår egen förmåga, utan bara genom Guds Ande. Jesus gör tydligt upp med denna livssyn i Nya Testamentet. Han tar några aktuella olyckor som exempel: "Vid samma tillfälle kom några och berättade för honom om de galileer vilkas blod Pilatus hade blandat med blodet från deras offerdjur. Då sade han: "Tror ni att de var större syndare än alla andra i Galileen, eftersom detta kunde hända dem? Nej, säger jag, men om ni inte omvänder er skall ni alla mista livet som de. Eller de arton som dödades när Siloatornet rasade, tror ni att de var större syndare än alla andra i Jerusalem? Nej, säger jag, men om ni inte omvänder er skall ni alla mista livet, precis som de." (Luk 13:1-5) Ondskan drabbar vem som helst, när som helst, och slutligen drabbar döden oss alla. Jesu ärende är att vi skulle "vända om" till Gud som är den ende som kan rädda oss ur detta.
Hade ondskan varit begriplig och logisk hade den inte varit något problem för oss. Då hade vi kunnat lära oss att hantera den. Men nu är den precis motsatt mot hur Gud är. När Gud är rättvis, barmhärtig trofast och mild, så är ondskan alltid orättvis, obarmhärtig, svekfull och brutal. Ondskan i sig har aldrig någon mening, men det fantastiska med Gud är att han kan skapa mening också ur det som är onda händelser. Gud är med oss igenom det onda och kan använda det onda för att vi ska växa i det goda. Tänk på hur den fantastiska berättelsen om Josef, som såldes som slav av sina bröder, men blev till räddning undan svält för samma bröder, slutar: "Ni ville mig ont, men Gud har vänt det till något gott. Han ville göra det som nu har skett och därigenom bevara många människor vid liv." (1 Mos 50:20). Lägg märke till vad Josef säger. Det var inte Gud som ville det onda utan människor, men han använde det onda och vände det till något gott.
Kampen mot ondskan i Bibeln handlar i gamla testamentet om hur Gud försöker få människor att komma till insikt. Han ger dem bud att följa. Han ger dem starka ledare och hjältar, men inget hjälper. Till slut kliver han själv in i tillvaron. Han föds in i världen, blir människa. När Jesus kommer förklarar han krig mot ondskan. Han bekämpar det onda med det goda. Dels genom att avväpna de onda andemakterna. Sida upp och sida ner i nya testamentet ser vi den kampen. Men också genom att undervisa om Guds väg och konkret reparera konsekvenserna av ondskan: bota sjuka och upprätta människor.
Vi har som hans lärjungar samma kallelse: att "besegra det onda med det goda." (Rom 12:21). Till vår hjälp har vi fått Kristi Ande och Kristi kropp, som är församlingen. Vi har en kallelse att stå emot den onde. Till det har vi fått den vapenrustning som Paulus talar om i dagens episteltext (Ef 6). Vi har också fått kallelsen att reparera skadorna av ondskan: att verka för rättvisa, fred, barmhärtighet, bota sjuka, trösta de ledsna, besöka de ensamma etc., och detta i full förvissning om att det goda, ljuset, alltid är starkare än det onda, mörkret. Därför att i oss bor han som är världens ljus. "Om Gud är för oss, vem kan då vara mot oss?" (Rom 8:31)
