Är Svenska kyrkan i kris?

Jag läste nyss biskop Johan Tyrbergs herdabrev ”Kallad till kärlek”. På det hela taget uppbygglig läsning. Kanske inte någon tydlig programförklaring. Men varmt och klokt i många delar. Han konstaterar att kyrkan är i kris. Samtidigt, fortsätter han, har kyrkan alltid varit i kris. Allra störst var kanske krisen de där tio dagarna mellan himmelsfärden och pingstdagen när några skrämda lärjungar satt gömda med känslor blandade av fruktan och förväntan.

Jag tänker vidare: om man i kris lägger ordets grekiska grundbetydelse ”dom” eller ”åtskiljande”, kan man säga att kyrkan alltid står inför vägval. Kris handlar alltid om att i varje tid urskilja kyrkans väg framåt. Och att ständigt påminna sig om kyrkans djupaste identitet och söka gestalta den i varje tid.

Svenska kyrkans statistik talar sitt tydliga språk. Om inget görs firar ingen människa gudstjänst i Svenska kyrkan om trettio år. Vad kommer det då stå i tidningarna: ”Svenska kyrkan har efter en lång tids sjukdom lämnat oss i sorg och saknad” ?

Det är inte för sent att påverka utgången. Vi kan fortfarande se till att rubrikerna istället lyder: ”Svenska kyrkan har tillfrisknat efter en lång tids sjukdom och hälsar från sjukbädden att hon snart är back in business”.

Vari består sjukdomen? Jesus hade en avsikt när han formade sin kyrka här på jorden. Vi kan se kyrkan ta form i hans liv tillsammans med sina lärjungar, vi kan följa kyrkans utveckling i Nya Testamentets skrifter. Ingen kyrka har någonsin varit fullkomligt frisk. Små krämpor och blessyrer har hon alltid haft. Ibland en riktig flunsa. Det är en Guds nåd att han alltid valt att verka i och genom sin kyrka trots att hon alltid haft sina brister och svagheter. Eller kanske just därför. Det får dock aldrig tas till ursäkt för att inte i varje tid söka att bättre gestalta vad kyrkan var tänkt att vara och bättre göra det kyrkan är kallad att göra.

För Svenska kyrkans del har vi nog genom vår historia fått oss en del inbyggda systemfel, ett antal buggar för att använda dataspråk. När kristendomen kom till vårt land var det med en stark prästcentrering. Prästen var det andliga proffset, folket var okunnigt och fick sköta det praktiska. Detta brottas vi med än idag där prästen och de anställda ska producera andligheten, medan kyrkorådet sköter byggnader och väljer gardiner. Detta är långt från den ”kristikroppstanke” vi möter i NT där alla har del i både andligt och praktiskt. Med enhetskyrkans framväxt på 15- och 1600-talet får vi en likriktning där kungarna ville skapa en svensk nationell enhet med hjälp av kyrkan. Alla överallt skulle be och sjunga på samma sätt. Detta skiljer sig från de många lokala uttryck kyrkan tar sig i den tidiga kristenheten. Vi har ändå till slut förstått behovet av lokal kulturkänslighet t.ex. i missionsarbetet ute i världen. När ska vi på allvar öppna för lokal mångfald och kreativitet här hemma?

Folkkyrkotanken i början av 1900-talet med Svenska kyrkans särskilda kallelse till hela Sveriges folk, byttes snart ut mot tanken att folket var kyrkan och därmed skulle styra kyrkan. Man var tvungen att vara partipolitiker för att sitta i ett kyrkoråd. Kungen som huvud över kyrkan byttes mot politikerna. Biskoparna fick inte ens rösta. Andra kyrkor ute i världen tror att vi skojar när vi berättar hur vår kyrka styrs. Lika mycket som vi reagerar när religiösa ledare styr en sekulär stat ute i världen, lika mycket borde vi reagera när sekulära partier vill styra ett trossamfund. Det är dags att låta frikyrkan Svenska kyrkan bli en fri kyrka.

Så ekade mantrat ”Gudstjänsten i centrum” de senaste decennierna. Under samma tid har gudstjänstbesöken halverats. Alla vet vad som händer när alla rör sig in mot ett centrum, man blir stående i en klump. Gudstjänsten är inte centrum, den är ena änden på en pendel. Vi pendlar till gudstjänsten för att få kraft att pendla ut i diakoni och mission. Rörelsen ”kom och gå”, ”kallelse och sändning” är det kristna livets väsen. Det kristna liv som vi är kallade att leva tillsammans. Den sista buggen jag ska nämna handlar om just det, hur tron blev en privatsak när den var tänkt att vara gemenskap.

Det är dags för några buggfixar. Församlingsutveckling handlar om det. Ingenting kan vara viktigare för en biskop att driva. Börjar vi ana det? Biskopen landar i slutsatsen: ”Lösningen på krisen är att leva som den kyrka Kristus grundade, i trohet till honom och i apostlarnas efterföljd.” Amen to that!