Kyrkan och politiken

Om ett år ungefär är det val i Svenska kyrkan. Just nu pågår funderingar och förberedelser inför dessa val inom de olika nomineringsgrupper som tänker ställa upp i de kyrkliga valen. År 2000 skildes Svenska kyrkan från staten, men det bara på papperet så att säga. Det är tid nu efter tolv år att göra klart bodelningen.

Fortfarande har de politiska partierna makten i Svenska kyrkan. Självklart ska människor med olika partipolitiska preferenser även i fortsättningen finnas med i kyrkans styrande organ. Men människor ska förstås engagera sig och väljas i första hand för sitt engagemang i kyrkan. Idag är det alltför ofta så att man väljs i första hand utifrån sitt engagemang i ett politiskt parti.

Det går väl hyggligt an på nationell nivå, för det är klart att dit kandiderar människor som både är politiskt och kyrkligt engagerade, men på lokal nivå är det alltför ofta stora bekymmer. I lokala kyrkoråd sitter ofta människor som ”blev över” när listorna till kommunfullmäktige var fyllda. Jag har själv suttit med församlingsstyrelser där i princip ingen är engagerad i kyrkan, besöker dess verksamheter eller förstår kyrkans uppdrag och särart. De politiska partierna kommer dominera kyrkovalen på det lokala planet så länge partierna ställer upp i stift och nationellt val. Ungefär 12% av kyrkans medlemmar går och röstar i kyrkovalet. De allra flesta röstar som de gjorde i riksdagsvalet. Frågar man, vet ytterst få vad partiet vill med kyrkan. Vi har ett demokratiproblem.

En del av de politiska partierna har insett det orimliga i att ett trossamfund styrs av ickereligiösa politiska partier och har velat lämna ”kyrkopolitiken” (som det så märkligt kallas). Men de har inte riktigt förmått, utan finns kvar fast under annat namn, t.ex. FISK, Folkpartister i Svenska kyrkan. Andra klamrar sig kvar och menar att deras ideologi är viktig för att forma kyrkan.

Det finns ffa tre skäl varför de politiska partierna borde släppa kyrkan:

-          För partiernas trovärdighets skull. Jag sa till en god vän som varit aktiv socialdemokrat hela sitt liv: ”Visst vill sossarna vara religiöst neutrala så att man även kan vara ett parti för våra invandrade svenskar som t.ex. har muslimsk eller buddhistisk tro?” ”Självklart” svarade han. ”Hur tror du då att de uppfattar det faktum att sossarna är med och styr en kristen frikyrka?” frågade jag. ”Gör vi?” sa han upprört. ”Ja, sa jag, Svenska kyrkan är sedan 2000 en fri kyrka”. ”Ja det har du rätt i, sa han, så kan vi ju inte ha det!”

Vi skulle bygga och starta en andra förskola i vår församling. Kommunpolitikerna gav oss tillstånd, men sossarna ville ha inskrivet att de egentligen är emot religiösa friskolor, dock inte vår eftersom vår första förskola funkade så bra. En misstänksamhet mot samma kyrka man själv är med och styr. Det hela blir mycket märkligt.

 

-          För kyrkans trovärdighets skull. Redan Gustav Vasa insåg att om man knöt kyrkan närmare kungamakten kunde man hålla folket i schack. I ett modernt demokratiskt samhälle behöver människor ha frihet till fritt tänkande och fri tro. När kyrkan uttalar sig så misstros ofta det ena eller andra partiets propagandamaskin ligga bakom. Som t.ex. när Sveriges Kristna Råd med ärkebiskopen i spetsen förra året uttalade sig om de utförsäkrades situation, då antogs det genast ligga socialdemokratisk partipolitik bakom. Där kyrkan, eller andra religiösa samfund, finns bör de erbjudas möjligheten att vara en fri röst i samhället. Så länge andra krafter, om de så är i majoritet, definierar och filtrerar vad minoriteten får tycka och tro blir det som kommer ut ganska unket. Vi bör minnas att några av vägröjarna, för hundra år sedan eller så, för att den moderna demokratin och folkhemmet kunde växa fram var arbetarrörelsen, nykterhetsrörelsen och väckelserörelserna. Det behövs flera goda krafter vid sidan av politiken för att bygga ett gott samhälle, men då måste de stå fria i relation till den politiska makten för att kunna bidra. Annars blir det som i de totalitära regimer vi så ofta kritiserar från svenskt håll. Man skulle kanske våga säga att lika självklart som vi tycker det är märkligt när religiösa ledare styr ett land politiskt, borde vi kanske tycka att det är märkligt när politiska ledare styr ett religiöst samfund. Nu sa jag det visst.

 

-          För internationell trovärdighets skull. När man berättar för andra kristna i världen att de som bestämmer i vår kyrka hemma i Sverige är de politiska partierna och att kyrkans biskopar inte ens har rösträtt i kyrkans högsta beslutande organ, tror de först att man skojar. Sedan blir de mörkrädda och tycker det låter som Sovjet, att politikerna håller religionen i schack. Så illa är det ju inte, men det vet ju inte de.

Utgångspunkten är förstås gott menad. Flera politiska partier menar att deras ideologier och värderingar behövs för att kyrkan ska hamna rätt. Det är egentligen inte så lite förmätet. Vem fanns egentligen först? Den kristna kyrkan har med sina värderingar, gemenskaper och institutioner påverkat människor på ett djupt, existentiellt plan såväl som på ett vardagsnära, praktiskt plan sedan tusen år ungefär. Sedan drygt hundra år har politiska partier kommit till och bidragit ffa till den vardagliga och praktiska delen av livet.

Vad ska jag använda för bild? Skansen har funnits sedan 1891 och lärt svenskar om djur och kultur. De senaste decennierna har ytterligare en sida vuxit fram, underhållningen i Allsång på Skansen. När de politiska partierna ska lära kyrkan hur man ska vara kyrka är det som om Måns Zelmerlöw skulle försöka lära Skansenpersonalen hur man bäst vårdar djuren och kulturbyggnaderna.

 

Jag hoppas orimligheterna framträder tydligt. Vägen att lösa detta vet jag inte. Men tänk om de som finns i de olika partiernas ledningar kunde göra gemensam sak, så att inte också detta blir partipolitik. Tänk om kyrkovalet 2013, eller åtminstone fyra år senare, valet ute i församlingarna kunde vara ett val mellan nomineringsgrupper som ”Kyrkans väl”, ”Modern kyrka”, ”IE - Internationellt Engagemang”, ”Diakonipartiet” etc. – alltså grupper bildade av alla typer av människor, men där utgångspunkten är engagemanget i och för kyrkan och inget annat.

En sak är säker. Vi präster kan inte driva det här, det skulle bara uppfattas som att vi talar i egen sak, att vi är ute efter mer makt. Men det handlar det överhuvudtaget inte om. Vi vill bara som alla andra organisationer ha beslutande organ som är befolkade av människor som är engagerade och kompetenta och i kyrkan är faktiskt partifärg av underordnad betydelse.